Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Ta leken på allvar

Att köra rally med kontorsstolarna på jobbet kan förstås bli stökigt och kanske till och med farligt, men jag råkar veta att det är väldigt kul. Lek, trams och fantasi på jobbet är faktiskt något att ta på allvar – det leder till kreativitet och utveckling.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Christopher Hunt

Fakta som du förmodligen inte kände till om kontorsstolen serveras i senaste numret av Kollega. Vilket får mig att tänka på ett lite knasigt minne: ett spontant arrangerat kontorsstolsrally under en jobbfest jag var med på. Lokalerna var sådana att det gick att köra runt, runt i en slinga. Rätt så stökigt blev det med pappershögar som rasade när vi skar kurvorna, barnsligt var det kanske – och väldigt roligt. Att ha kul och tramsa med jobbarkompisarna är viktigt. Som min förra chef brukar säga: gladast vinner.

Lek och fantasi främjar inte bara välbefinnande och arbetsglädje utan också vår kreativa förmåga. Och kreativitet är nödvändigt för utveckling och nytänkande.

Psykologen Samuel West, som har forskat om lekfullhet på arbetsplatsen, tycker att vi ska tänka lite extra på det när vi nu planerar för framtidens kontor efter pandemin. I vår intervju höjer han ett varningens finger för hybridkontor som gör det svårare att skämta och skoja med kollegorna.

Apropå glädje. Snart kommer julen och vi vill tindra och glittra ikapp med änglaspel och julgranspynt. Men högtiden blir inte alltid så fröjdefull som vi skulle önska. Viljor behöver jämkas ihop, traditioner ska hinnas med. Kanske är du den enda i släkten med småbarn och ingen annan tänker på att julklappsutdelning vid halv åtta på kvällen är i senaste laget för en fyraåring. Japp, jag har egen erfarenhet av den grejen. Men trots vissa stressmoment älskar jag julen, och har numera lagom många måsten: att koka egen chokladkola och lägga ett julpussel.

Oavsett läge: vare sig du är ensam eller firar med vänner och familj, om du jobbar eller är ledig, så hoppas jag att du får fina och vilsamma helger. God jul och gott nytt år, önskar jag och hela Kollegaredaktionen!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.