Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så bör företag hantera vaccinvägrare

Många anställda känner en oro för att komma tillbaka till kontoret, särskilt eftersom alla anställda kanske inte är vaccinerade. Så här kan en arbetsgivare tänka kring sitt arbetsmiljöansvar.
Publicerad
Colourbox
Det är inte förbjudet att fråga anställda om de är vaccinerade. Däremot får man inte föra register eller sprida vidare uppgifterna, skriver Ida Ljungberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En av de mest aktuella frågorna just nu är hur arbetsgivare ska hantera frågan om ovaccinerade medarbetare på arbetsplatsen. Är frågan en svår nöt att knäcka eller har den på många arbetsplatser blivit onödigt problematiserad?

Utgångspunkten är arbetsgivarens skyldighet att säkra en god arbetsmiljö, vilket omfattar alla tänkbara åtgärder för att förebygga risker för ohälsa och skada i arbetet, däribland riskerna att smittas av covid-19.

Det finns inga universallösningar som passar för alla verksamheter, dock finns verktygen för att hitta bra lösningar för risker som finns för smitta på jobbet. Genom att använda systematiskt arbetsmiljöarbete med undersökning, riskbedömning, åtgärder och uppföljning, i dialog med skyddsombud och medarbetare kan både risker för smitta och oro tas bort. Som vid alla typer av problem eller bekymmer på en arbetsplats är rådet att ha en dialog om det. Vad är det som är orsaken och vad kan göras åt problemet?

Arbetsgivarens åtgärder för att minska riskerna ska göras i följande prioritetsordning: I första hand ska riskerna tas bort, i andra hand ska åtgärder vidtas för att begränsa och hantera riskerna och i tredje hand om riskerna inte kan tas bort eller begränsas måste medarbetarna skyddas med personlig skyddsutrustning.  

Inte förbjudet att fråga medarbetare om de är vaccinerade

Som ovaccinerad kvarstår ett ansvar över att fortsatt följa Folkhälsomyndighetens restriktioner som att hålla avstånd, undvika onödig trängsel och särskilt undvika nära kontakter med äldre och riskgrupper. Detta gäller såväl på jobbet som på fritiden. Om arbetsgivaren får information om att en medarbetare är ovaccinerad får en individuell riskbedömning göras. Som medarbetare gäller också att iaktta och följa de ordnings-och skyddsföreskrifter som arbetsgivaren fastställer.

Det är inte förbjudet för arbetsgivaren att fråga sina medarbetare om de är vaccinerade, men det är inte tillåtet att föra ett register över uppgiften eller föra vidare sådan integritetskänslig information, då det strider mot GDPR. Det är heller inte rimligt eller en lösning att ha en policy med ett generellt förbud som hindrar ovaccinerade att komma in till arbetsplatsen. En sådan policy skulle kunna innebära att arbetsgivaren bryter mot anställningsavtalet och handlingen riskerar även att betraktas som kränkande särbehandling. 

Kan vara befogat med ett vaccinationskrav för att få utföra vissa arbetsuppgifter

Arbetsgivare bör föregå med gott exempel genom att uppmuntra till att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och underlätta för fler att vaccinera sig genom att vara generösa och tillåta medarbetare att göra det under arbetstid utan löneavdrag. 

Inom vissa yrkesgrupper, såsom vård och omsorg, kan det vara befogat med ett vaccinationskrav för att få utföra vissa arbetsuppgifter. Om kravet på vaccin är det enda skydd som arbetsgivaren kan vidta mot smittspridning och för att arbetsuppgifterna ska kunna genomföras så kan det vara ett rimligt krav. Den som inte är vaccinerad skulle då efter riskbedömning kunna få andra uppgifter eller bli omplacerad, för en tid eller permanent.

I detta sammanhang spelar också patientsäkerhetsaspekten in. För de flesta andra yrkesverksamma kan det dock antas finnas andra åtgärder som är rimligare att vidta i arbetsmiljöarbetet för att förebygga smittspridning. De flesta har trots allt hittills kunnat utföra sina arbetsuppgifter utan tillgång till vaccinet

Även om man som arbetsgivare skulle vilja att någon står med facit i hand och talar om hur man ska agera i vaccinationsfrågan stannar det tyvärr vid ett önsketänkande. Till syvende och sist är det arbetsgivaren som ansvarar för att hitta lösningar på de risker och problem som finns i den egna verksamheten.

Det är ändå värt att betänka att trots att arbetsmiljöansvaret för arbetsgivaren är detsamma nu som det varit de senaste 18 månaderna har förutsättningarna förbättrats, många har numera ett gott skydd mot covid-19 via vaccinet. Hur länge vi har det skyddet, återstår att se. Därför behöver arbetsgivare, likväl som enskilda individer följa utvecklingen och rekommendationerna i samhället, ta sitt eget ansvar och fortsatt göra det var och en kan för att skydda oss själva och varandra. Vad är annars alternativet?

/Ida Ljungberg, HR- och arbetsrättsexpert Simployer.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Psykiskt våld kan bli brott – nu måste arbetsgivare ta sitt ansvar

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal eller lever under stress som påverkar prestation och närvaro på jobbet. Arbetsgivare måste ta sitt ansvar och se frågan som en del av arbetsmiljöansvaret.
Zenobia Rizvi Publicerad 24 mars 2026, kl 09:15
Psykiskt våld som följer med in på arbetsplatsen är ett arbetsmiljöproblem, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Zenobia Rizvi

I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.

I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.

Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.

Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare

Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.

Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.

Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.

Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö. 

Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.

Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.

Det gör skillnad.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.

Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.

Det handlar inte om en ”mjuk” fråga

Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.

Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.

Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.

Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.

/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet