Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Återhämtningsbonus även utanför vården

Låt återhämtningsbonusen regeringen beslutat om, omfatta även verksamheter utanför vård och omsorg. Behovet av stöd efter coronautbrottet är stort även i privata, ideella och statliga verksamheter, skriver Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor.
Publicerad
Colourbox/Juliana Wiklund
Efter finanskrisen växte sjukfallen till följd av psykiska diagnoser under flera år. Nu behövs tidiga insatser för att inte hamna där, skriver Peter Munck af Rosenschöld. Colourbox/Juliana Wiklund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det senaste året har präglats av Coronapandemins spridning och dess konsekven­ser. I första hand drabbas förstås sjuka och deras anhöriga. Därutöver har vården och vårdpersonalen pressats mycket hårt. Deras berättelser vittnar om behovet av den återhämtning som sommaren skulle ge möjlighet till.

För många andra har oron för det egna jobbet och för ekonomin växt. Ekonomin viker, arbetslösheten stiger. Hundratusentals anställda jobbar dessutom från hemmet på obestämd tid, en ofta ny arbetsmiljö med psykiska såväl som ergonomiska utmaningar.

Arbetslivet under Corona är ansträngt på många sätt, och därför är ar­betsmiljön minst lika viktig som under mer normala omständigheter. Tyvärr är företagens möjligheter att satsa resurser på arbetsmiljöarbetet reducerade. Det är en finansiell fråga, omsättningen har i många företag minskat kraf­tigt.

I praktiken ser våra experter inom medicin, psykologi, ergonomi, hälsovetenskap och teknik hur mycket av det förebyggande och systematiska arbetsmiljöarbetet pausats. Utbildningar om arbetsrelaterad hälsa skjuts upp. På så sätt sjunker beredskapen på landets arbetsplatser, såväl som arbetsgivarens möjligheter att ta hand om sina medarbetare efter den påfrestning de är utsatta för. Detta kommer att påverka folkhälsan negativt.

Erfarenheter från tidigare kriser talar sitt tydliga språk. Oron för ekonomin ökar, neddragningar ökar pressen på de som har jobbet kvar, missbruk av alkohol och andra droger ökar på många håll. Människor blir sjuka. Efter finanskrisen för ett drygt decennium sedan växte sjukfallen till följd av psykiska diagnoser obönhörligen under flera år. Antalet nya sjukfall bland kvinnor, till följd av stress och andra sociala faktorer, ökade med 10 till 20 procent varje år, under de sex år som följde på finanskrisen.

Vi bedömer nu risken som påtaglig för att den psykiska ohälsan ska öka dramatiskt när Coronakrisen klingar av. Att krisen orsakas av just ett virus riskerar dessutom att bidra till ytterligare osäkerhet och oro för många. Därför behöver regeringen genomföra en satsning på bättre arbetsmiljö och beredskap på Sveriges arbetsplatser.

Vi föreslår regeringen att:

1. Låt den återhämtningsbonus som regeringen beslutat om att omfatta även verksamheter utanför vård och omsorg. Det finns ett stort behov av stöd även i privata, ideella och statliga verksamheter. 

2. Förändra rehabiliteringsstödet. Det finns sedan tidigare ett årligt rehabiliteringsstöd motsvarande 218 miljoner kronor, avsatt för företag och organisationer som arbetar med att förebygga och förkorta sjukfrånvaron. Stödet har en rad restriktioner och används inte fullt ut i dag. Exempelvis är det maximala stödet för en organisation 200 000 kronor, vilket hindrar större arbetsgivare som kommuner och regioner från att ta del av resurserna. För att fler anställda ska få tillgång till den rehabilitering de behöver, föreslår vi:

  • stödet per anställd höjs från 10 000 kr till 20 000 kr,
  • kravet på egen­finansiering sänks från 50 procent till 25 procent, samt att
  • det totala belopp som organisationer kan få i bidrag höjs.

Många arbetsplatser saknar just nu finansiella möjligheter för ett långsiktigt arbetsmiljöarbete. Det riskerar leda till en kraftig uppgång av sjukskrivningar, inte minst givet den press som Coronapandemin sätter på människor och arbetsplatser. Regeringen bör förebygga en sjukskrivningsboom genom att satsa på arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.

/Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam