Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem tjänar på friskvårdstimmen?

Att anställda blir pigga och mår bättre borde vara ett gott argument för friskvårdstimmen. Ändå gnäller arbetsgivare över förlorad arbetstid, skriver Arvid Lindgren som är förtroendevald för Unionen.
Publicerad
Colourbox
De flesta arbetgivare skriver under på att friska och välmående anställda är bra. Ändå muttras det över förlorad arbetstid då friskvårdstimmen nyttjas, skriver Arvid Lindgren. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När friskvårdstimmen diskuteras i konsultbranschen oavsett om det är bland fack eller arbetsgivare är argumenten emot alltid de samma. Det första som kommer upp är att ”det tar för mycket tid och tid är pengar”. Det andra som dessutom är min personliga favorit ”hur ska detta kontrolleras?”

Det andra är alltid lätt att plocka isär, nämligen som med alla förmåner som erbjuds på en arbetsplats är det lönesättande chef som ser till att satta regler efterföljs. Det första är däremot svårare. Därför ställer jag frågan: vem tjänar på friskvårdstimmen?

Vetenskapen kring fördelarna av fysik aktivitet, oavsett ålder, är entydig: fysisk aktivitet är bra. Åsikter om hur länge och vid vilken intensitet träningen skall utföras varierar, allt från 30 min promenad per dag till att rejält höja pulsen minst en timme per dag. WHO:s rekommendationer för vuxna är minst 150 minuter i veckan. En aktiv livsstil förbättrar allt från immunförsvar, humör, psykologisk hälsaenerginivåer, hjärt- och kärlsjukdomar till och med minskar risk för cancer och demens.

Vem tjänar på att arbetstagarna har bättre minne, koncentrationsförmåga och stärkt immunförsvar?

Vem tjänar då på att arbetstagarna har högre energinivå och bättre humör? Att arbetstagarna hanterar stress bättre och får mindre negativa effekter av det? Vem tjänar på att arbetstagarna har bättre minne, koncentrationsförmåga och stärkt immunförsvar. Självfallet är svaret att de friska välmående individerna är vinnarna. Men säg vilken arbetsgivare som skulle väga alla goda effekter listade ovan mot avsaknaden av dem, och komma till slutsatsen att det inte är något för dem. Det är självfallet svårt att räkna på exakta vinster kontra förluster för något så stort och komplext som individuell hälsa och välmående.

En timme i veckan motsvarar 12 minuter per arbetsdag eller 2,5 procent minskad arbetstid. Den procenten är inte långt från kostnadsökningsutrymmet under ett år med bra förhandlingar, således inte en extrem kostnad. 12 minuter per dag är inte mycket, det är förmodligen vad många individer spenderar stirrandes på sin tredje kaffekopp i väntan på den ökade koncentrationsförmågan och energin. Eller läggs minuterna på att ta den tidiga veckans hur har helgen varit-snack. Den upplevda energinivån kopp nummer tre skulle ge kan ersättas med en halvtimme längdskidor eller promenad och diskussionen om förra helgens barnkalaskaos kan avhandlas i passets lugna delar.

Enligt denna ingenjörs enkla mening är arbetstagarnas välmående något som i högsta grad borde prioriteras och värderas. Istället för att se det som en förlust från de 40 arbetstimmarna, se det som en investering i de andra 39 timmarna. Det är självfallet mycket mer än en timmes träning i veckan som påverkar det allmänna hälsotillståndet i en grupp. Men! (här har jag ansträngt mig för att kunna avsluta med en klyscha):

Många bäckar små…

/Arvid Lindgren, medlem i branschdelegation Innovationsföretagen

Tidigare debattartiklar hittar du här

 

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag