Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivaren borde stå för kultursatsning

I dessa coronatider behövs kulturen mer än någonsin. Därför ska ett kulturellt ”överlevnadskit” betalt av arbetsgivaren tas fram. Det föreslår Maria Nilsson, Unionens klubbordförande på Systembolaget.
Publicerad
Stina Stjernkvist / TT, Privat
Maria Nilsson tycker att ett "överlevnadskit" med kultur skulle kunna vara som friskvård är i dag. Och betalas av arbetsgivaren. Stina Stjernkvist / TT, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Nu pratas det mycket om hur vi ska få till kulturevenemang under coronatider, och hur många man kan få vara på olika evenemang eller i olika lokaler. Alla som på något sätt har fått sitt levebröd genom kultur, har drabbats mycket av alla restriktioner som gjort i coronas namn. Många av dem är oroliga att de måste hitta nya och andra sätt att få mat på bordet.

 Det är det som gör att man som människa orkar med och förstår det som kallas livet

Utan dem har vi snart ingen kultur och var hamnar vi då?

För vad är egentligen kultur?

 Jo, det är det som gör att man som människa orkar med och förstår det som kallas livet. Det är genom teater, konst, musik, litteratur, poesi, graffiti och all annan kultur som vi kan stå ut med vad som händer i livet och förstå det, och kunna ta in både med- och motgångar. Det är genom kulturen som vi växer som människor. Det är genom kulturen vi människor kan känna den enorma glädjen som det kan vara att leva. Därför behöver vi kulturen nu när allt är så annorlunda. Nu när vi har kommit in i någon slags ”coronavardag”.

I min roll som förtroendevald får jag signaler från mina medlemmar att de är trötta och oroliga för vad som kommer att hända och hur snabbt det kommer att gå. Man har tappat känslan av att det kommer att finnas ett slut.

Nu måste man in i grottekvarnen utan att veta när man kan komma ut igen och vilken vardag det är då.  Nu när vi inte vet när det kommer ett vaccin som gör att vi kan återgå till det ”normala” - för vad kommer att vara normalt efter allt som hänt? När kvällarna blir mörkare och mörkare och det är långt till nästa storhelg då behöver vi kulturen mer än någonsin.

Precis som fackföreningsrörelsen i begynnelsen kämpade tillsammans med kulturen för att få ett bättre samhälle så måste vi nu också göra samma sak. Vi kan denna gång också bjuda in arbetsgivarna för att föra den dialog som vi i Sverige är kända för. Som också sitter i vår ”arbetsmarknadskultur” den så kallade Saltsjöbadsandan.

Vi skulle kunna sätta oss ned och tillsammans skapa ett kulturellt överlevnadskit för alla ute i arbetslivet. Ett sådant överlevnadskit skulle kunna vara som friskvård är idag. Det skulle kunna betalas av arbetsgivaren. Och precis som friskvård skulle det kunna subventioneras av staten, och även köpas av privatpersoner.

Med jämna mellanrum så fick man en bild, en dikt, musikstycken, något drama till sig

Det kulturella överlevnadskitet kunde till exempel bestå i en prenumeration på kultur. Och med jämna mellanrum så fick man en bild, en dikt, musikstycken, något drama till sig. Med tanke på omständigheterna skulle det få bli digitalt.

Ett överlevnadskit för de av oss med jobb men också de utan jobb, för dem som jobbar på hemifrån men även de som måste åka till sina jobb, de som har mycket att göra men också för dem som har för lite att göra och därför är oroliga, för dem som har varit sjuka, för dem som är rädda för att bli sjuka, för dem som är sjuka, för dem som saknar att träffas, för dem som ändå försöker träffas, för dem som mist någon men också för dem som är rädda för att mista någon.    

Kulturen är den näringen, som växten människan behöver för att gro, växa och frodas.

/Maria Nilsson, klubbordförande Unionenklubben, Systembolagets personalförening

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef