Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Coronakrisen ställer krav på ledarskapet

Coronakrisen gör att många av oss leder på distans. Omställningen är en utmaning, inte minst arbetsmiljöansvaret. Klarar jag att leva upp till det? Hur mår medarbetarna – egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare. Foto: Christopher Hunt

Coronakrisen ställer krav på chefer och ledare. Vissa behöver ta svåra samtal med medarbetare som förlorar jobbet. Andra måste pusha de anställda för att det finns mer än någonsin att göra. Eller möta oro för smitta och sjukdom.

Många har ställt om till att leda på distans. Hos oss jobbar alla hemifrån och arbetsmiljöansvaret är en utmaning. Jag vet ju att alla behöver en känsla av sammanhang för att må bra. Viktiga faktorer är samhörighet, rätt verktyg, tydliga mål. Och öppenhet för att skapa gemensam problemlösning och utveckling.

Men kommunikationen som krävs för att det ska lyckas blir trubbigare på distans. I alla fall nu innan vi vant oss. Kan jag lita på svaret jag får på frågan: Hur har du det på jobbet? Det där som inte sägs, men som man kan höra i ett tonfall eller se i en blick – går det förlorat per telefon eller video?

Kanske har vi ett läge att ompröva vårt ledarskap, till exempel att bli mindre drivande och mer coachande. För det borde vi, enligt de senaste rönen.

Läs mer: Självledarskap utmaning för chefer

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Därför ska du bry dig om fängslade journalister

Att en svensk journalist fängslas i Turkiet är väl inget som gemene man behöver bry sig om? Jo, i allra högsta grad – det påverkar allas våra demokratiska rättigheter.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 12 maj 2025, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.

Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.

Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: Journalistik är inte ett brott, inte i något land.

Stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns.

Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.

Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.