Vi har samlats kring familjen Westerdahls matbord i villan i Torslanda, knappt två mil väster om Göteborg. Utanför garaget står två Volvobilar och det är på Volvo Cars som Jakobs föräldrar, Lena och Mikael, arbetar sedan drygt 20 år. De senaste somrarna har även Jakob jobbat i företaget vid sidan av gymnasiestudierna, men vägen dit har varit krokig. När Jakob slutade grundskolan hade han bara betyg i ett enda ämne, matte. Då hade han inte gått i skolan sedan årskurs fem.

– För tre år sedan var vi väldigt oroliga för hur det skulle gå för honom. Att Jakob skulle gå vidare till någon form av daglig verksamhet var ett fullt möjligt framtidsalternativ, säger Lena.

I 5:an slutade Jakob gå till skolan och i perioder har han varit så deprimerad att han mest har legat hemma i vardagsrumssoffan under en filt, isolerad och oförmögen att lämna hemmet.

Läs mer: Nio familjer om samhällets svek

Men för fyra år sedan började det vända. Nu har Jakob tentat av de flesta grundskoleämnena med höga betyg. Han går andra året på naturvetenskaplig linje i en specialklass och han har gjort högskoleprovet med så höga poäng att han kommer in på nästan vilken utbildning han vill. Dessutom har han tagit körkort.

Vi tar det från början – vad var det som gjorde att skolan fungerade så dåligt för Jakob att han inte ville gå dit?

– Redan på dagis hade han svårt att bjuda in sig i leken och han hade svårt att knyta an till nya vuxna, säger Mikael.

Till och med 3:an fungerade skolarbetet ganska bra men han blev alltmer ensam och började oroa sig för olika saker, bland annat slutade han åka hiss. Han fick en Aspergerdiagnos men på skolan var det ingen som hade kompetens att stötta honom.

– Rektorn gjorde ingenting. Han sa att han inte ville curla honom, säger Mikael.

När Jakob gick i 4:an reste familjen ett halvår till Thailand. Barnen fick gå i en mindre klass med tolv barn. Lärarinnan var en erfaren speciallärare och det fungerade bra för honom. Han var bäst i klassen i de nationella proven, utom i fritt skrivande, och det funkade bra även med de andra barnen.

Jag är glad att jag jobbar på ett företag som kunde hitta vägar runt problemen

När familjen kom hem gick det först väldigt bra men det blev snabbt ännu sämre än tidigare. Samspelet med lärarna fungerade inte. Jakob kände sig understimulerad, utanför och missförstådd. Han var duktig på matte men fick inte gå vidare. Han blev stressad och frustrerad och fick sitta i klassrummets kök bakom en glasvägg, tillsammans med barn som hade det svårt för sig. Han blev allt mer socialt isolerad.

– Jag kommer inte ihåg så mycket från den här tiden, säger Jakob, men jag minns att jag fick sitta och räkna om samma sorts mattetal i stället för att lära mig mer.

Han mådde både psykiskt och fysiskt illa när han skulle gå till skolan. Det blev allt svårare för honom att ta sig dit. Han tvingade sig men när han hamnade i bråk med en lärare tog det stopp.

– På morgonen stod du med mössa och jacka på dig och sparkade på dörren, sedan gick du tillbaka in i vardagsrummet och la dig i soffan och drog en filt över dig och efter det gick du inte tillbaka till skolan mer, säger Mikael.

I dag mår hela familjen bra, men vägen hit var extremt jobbig. Foto: Anna-Lena Lundqvist

Det skramlar till i balkongdörren vid matbordet och en svartvit katt slinker in genom kattluckan.

– Det här är Morrgan, och så har vi gråvita Selma. Katterna var viktiga för Jakob under den här tiden. De höll honom sällskap om dagarna. De ställde inga krav men var närvarande. Jag tror att djur är bra för barn som är deprimerade, säger Lena.

För Jakob blev allt mer deprimerad och isolerad, där under filten.

– Då mådde jag jättedåligt, säger Jakob.

– Du fick antidepressiv medicin utskriven men den ville du inte ta. Jag smög in tabletter i maten och tyckte att du mådde bättre av det men så fick jag inte göra enligt BUP, så jag slutade med det och du blev sämre igen, säger Lena.

– Vi föräldrar mådde också dåligt. Från november när Jakob gick i 6:an fram till jul var jag sjukskriven, säger Lena.

De gick i skift med jobb, vabb och sjukskrivningar. När den ena inte orkat har den andra kunnat ta över och tvärtom. Men efter en skidresa med jobbet i februari var Mikaels gräns nådd.

– Jag kunde bara prata halva meningar, säger Mikael. Jag blev sjukskriven resten av terminen.

Läs mer: Föräldrar om social isolering och stopp i karriären

Under den här perioden var han gruppchef för 35 personer i Torslanda och för ett konsultteam i Kina, men med all vabb-ledighet hade han bara kunnat jobba halvtid.

– En förutsättning för att vi skulle få det här att funka var att vi bodde nära jobbet och hade varsin bil. Vi hade förstående chefer, som kände till vår situation, säger Lena.

– En annan viktig faktor var att vi kunde styra våra agendor. Jag kunde till exempel lägga viktiga punkter i ett möte sist, så även om jag inte kunde vara med från början kunde jag hinna tillbaka tills de viktiga frågorna kom upp, säger Mikael.

Under åren hemma läste Jakob många böcker. Foto: Anna-Lena Lundqvist

De kunde även jobba hemifrån i perioder. En tid gick Jakob någon timme i skolan, tre dagar i veckan. Då jobbade en av dem hemma tills det var dags att åka till skolan. Där satt de i skolbiblioteket och jobbade medan sonen hade undervisning. Så åkte de hem med Jakob och sedan vidare till jobbet.

Vad tyckte era kollegor?
– Det löpande arbetet fungerade okej men de jag var chef över klagade på att jag inte hann med medarbetarsamtalen. Jag är glad över att jobba på ett företag som kunde hitta vägar runt problemen och mina chefer har varit stöttande. Det jag avstått från under de här åren är bland annat att söka nästa nivå av chefsjobb, säger Mikael.

– Mina kollegor var förstående och det var ju också en fördel att jobba på ett stort företag, eftersom det gick att hitta ersättare när jag var sjukskriven eller vabbade mycket, säger Lena.

Läs mer: "Jag fick lägga mitt företag vilande och bli arbetslös"

Under 7:an var Jakob hemma på heltid. Mycket tid tillbringades i den grå soffan under filten och med en trave böcker.

– Vi kände oss som dåliga föräldrar och trodde vi var först i världshistorien med de här problemen. Vi var helt utanför systemen. Därför blev det så viktigt att träffa andra familjer i samma situation och det kunde vi göra via sociala medier och genom Autism- och Aspergerförbundet, säger Lena.

Det var genom sina nätverk de fick höra talas om autismpedagogen Lotta Abrahamsson från Kopparberg. I och med att socialtjänsten gick med på att hyra in henne började det vända.

– Det var skönt att ha en person som var på vår sida. Vår relation till skolan var infekterad men hon funkade som tolk mellan den och oss och kunde bidra till att vårt förtroende ökade och att skolan kunde se oss med andra ögon, säger Mikael.

En förutsättning var att vi bodde nära jobbet och hade varsin bil

Lotta Abrahamsson såg till att det kom hem en lärare till familjen och hon hjälpte skolan att göra upp en plan för Jakob. Men läraren blev pappaledig och en bildlärare ersatte honom. Då gick det tillbaka. När Jakob gick ut 9:an var matte det enda ämne som han hade godkänt i.

– Vi visste inte hur Jakob skulle gå vidare och det visste inte studie- och yrkesvägledaren heller. Så under ett helt år extra var du bara hemma. Genom våra nätverk lyckades vi dock hitta en Aspergeranpassad gymnasieklass i här i Göteborg, säger Lena.

Jakob går nu i 2:an på Burgårdens gymnasium, naturvetenskaplig linje. Det går bara tio elever i klassen och de har stöd av en specialpedagog.

– Det som Lotta lärde oss var att fokusera på det som var viktigt, till exempel så struntade vi i det där med skolskjutsar till en början. När du väl hade vant dig vid att vara i skolan gick det väldigt snabbt, bland annat kunde du tenta av grundskoleämnena, säger Mikael.

– En annan viktig sak var sommarjobbet som du fick på Trädgårdsföreningen i Göteborg. I början var du bara där halvtid och du fick hjälp av en elevassistent de första dagarna men det gick bra för dig och du växte med dina arbetsuppgifter, säger Lena.

De senaste två åren har Jakob varit i skolan varje dag och de två senaste somrarna har han haft jobb på Volvo. Familjens oro har släppt.

Vad gör ni nu då?
– Vi jobbar heltid nu och det funkar som det ska. All den energi vi har lagt på att få det att fungera kan vi nu lägga på annat, säger Lena och tittar menande ut genom fönstret på balkongdörren, som vetter ut mot baksidan.

Där skymtar en låg kupol över en pool som omgärdas av ett trädäck som de byggde klart i somras och bortom poolen ser man en glimt av havet.

”Allt handlar om planering”

Mikaels chef såg till att han hade en flexibel tjänst – och hon var noga med att ha en plan B.

Mikael Westerdahls tidigare avdelningschef på Volvo Cars, Gunilla Karlsson, anställde honom som gruppchef i två omgångar åren 2004–2013. Under den första perioden var Jakobs problem med skolan inte så allvarliga. Den andra gången hon anställde Mikael hade situationen förvärrats och hon var väl medveten om det:

– Jag rekryterade honom för att han var den bästa för den här tjänsten. Som person ser han möjligheter till förbättring och han ger sig inte. Andra gången var Jakobs situation mer allvarlig men då visste jag att tjänsten som jag rekryterade Mikael till var flexibel, säger Gunilla Karlsson.

Hur påverkade familjens situation Mikaels arbetsförmåga?
– Det var ett gradvis förlopp. Familjen kämpade på med vad som hände och det tog efter hand mer tid i anspråk från dem men Mikael kunde göra sitt jobb tack vare möjligheten att anpassa sin arbetstid. Jag har en känsla av att han ofta satt hemma och avslutade sina arbetsuppgifter. Den andra biten som gjorde att det fungerade var att han och hans fru Lena kunde stötta och avlösa varandra.

Var går gränsen för när det inte funkar längre?
– Man kan hamna i en situation där man behöver byta arbetsuppgifter. Om Mikael hade haft arbetsuppgifter där det inte gick att vara flexibel, om han till exempel hade jobbat vid bandet, då hade det inte fungerat. Jag vet att han var sjukskriven. Det var under en period när det var ett högt leveranstempo men då jobbade han inte med mig.

Hon understryker att kommunikationen med medarbetarna är viktig.

– Det är en fördel att Mikael hela tiden har varit väldigt öppen om sin situation. Han har kunnat berätta vad han har för hjälpbehov och vad han behöver göra. Det har gjort att han har fått mer stöd.

– Jag försöker ha samtal med mina medarbetare ”face to face” varannan vecka. Hellre fler och korta samtal för att fånga upp nyanserna. Jag har ett stående schema där vi pratar både om det som ska levereras och om hur det är privat.

Ovissheten, som var ett problem för familjen Westerdahl, har inte varit svårhanterlig för henne som chef:

– Ur ett arbetsgivarperspektiv handlar det om planering. Det är inte så svårt. När Mikael hade en jobbig situation hemma och inte visste om han kunde komma till jobbet hade jag en plan B, säger hon.

Inkludering är bra för alla

Hon påpekar att Mikaels situation hade en del fördelar. För i och med att han tvingades delegera sitt ansvar när han inte kunde vara på jobbet växte hans medarbetare.

– När han som chef släppte på prestigen påverkades hela gruppen positivt. De personer som fick kliva in växte. En grupp som har förmågan att hjälpa varandra blir oftast mer effektiv.

Malin Milthon Edoff har HR-ansvar för den avdelning där både Mikael och Lena arbetar.

– Det gynnar oss som arbetsgivare och som individer att vi har en blandning av människor med olika perspektiv. Inkludering ger ett tryggare arbetsklimat där man kan prata öppet om det som är problematiskt. Det gör det lättare att vara på jobbet och det gör att man fungerar bättre i den kreativa processen – och då blir produkten bättre, säger hon.

Läs mer: Nio familjer om samhällets svek