Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Arbetsmiljöbarometern har gjorts under en rad år. Efter 2012 föll ombudens betyg av det psykosociala klimatet kraftigt. Det raset håller fortfarande i sig. Jämfört med i fjol visar årets barometer inte på några större förändringar. Fortfarande ger omkring 25 procent av ombuden negativt betyg åt den psykosociala arbetsmiljön, medan 40 procent ger positivt betyg.
Att det blivit en tuffare psykosocial miljö ute på arbetsplatserna syns också av den statistik som Unionen publicerade i början av veckan. I rapporten Hur sjuka är tjänstemännen? visade man att antalet långa sjukfall i vissa av Unionens branscher mer än fördubblats under de senaste sju åren.
Att försämringen för den psykosociala arbetsmiljön tycks ha avstannat behöver inte innebära att den är på väg att bli bättre, anser Daniel Gullstrand, utredare och arbetsmiljöexpert på Unionen.
– Det är för tidigt att säga att det vänt, däremot tror jag att det kommer en vändning. Nästa år kommer vi att få se en klar förbättring.
Anledningarna till Daniel Gullstrands optimism är tre: Det har kommit en ny föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö som förtydligar arbetsgivarens ansvar, Arbetsmiljöverket har fått nya resurser - bland annat för att anställa ytterligare inspektörer - och fack och arbetsgivarorganisationer har satsat 75 miljoner kronor för utbildning av både arbetsmiljöombud och chefer.
Läs också: Nya regler om psykosocial arbetsmiljö
Det tidigare raset för den psykosociala arbetsmiljön hänger intimt samman med en motsvarande utveckling för det systematiska arbetsmiljöarbetet, som innebär att arbetsgivaren har rutiner för att undersöka, riskbedöma, åtgärda och följa upp arbetsmiljön, anser Unionen.
– Ja, det är mycket tydligt i undersökningen. Det är inte så himla konstigt: arbetar man med arbetsmiljön så blir den bättre, och det är bättre att riskbedöma innan man gör någonting, säger Daniel Gullstrand.
– Men jag tror att även det systematiska arbetsmiljöarbetet kommer att bli bättre framöver. Dels kommer satsningen på utbildning leda till högre kunskaper, vilket är en nyckelfråga. Sedan tror jag även att de nya arbetsmiljöföreskrifterna kommer att påverka.
Läs också: Chef med dålig koll på arbetsmiljö?
I Arbetsmiljöbarometern får den psykosociala arbetsmiljön bäst betyg i branscherna organisationer och föreningar samt bygg och fastighet.
Även betyget för den fysiska arbetsmiljön försämrades efter 2012, men inte alls lika drastiskt som i fallet med den psykosociala arbetsmiljön. Omkring 70 procent av arbetsmiljöombuden ger den positivt betyg. Bäst står det till inom branscherna konsult och finans samt bygg och fastighet.
Varför är det bäst just där?
– Att branschen bygg och fastighet får bra betyg kan bero på att de har mycket regler som måste följas. Det är dessutom en bransch som, liksom industrin, var tidigt ute och jobbade mot fysiska risker. Man har kanske redan rutiner på plats som gör det lättare för dem att också jobba med den psykosociala arbetsmiljön, säger Daniel Gullstrand.
– Men det finns många faktorer som spelar in. Företagens storlek, som skiljer sig mellan branscherna, till exempel. Även den fackliga styrkan har betydelse. Är vi starka på arbetsplatsen blir vi bättre på att hålla i det systematiska arbetsmiljöarbetet.
7 253 arbetsmiljöombud fick undersökningen.
2 727 besvarade den.
Unionen
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket