Istället har detta tagits hem av företagsägarna som vinster. Mellan 1980 och 2013 ökade vinsterna med i genomsnitt 9 procent om året. En takt som löneökningarna aldrig kommer i närheten av.
Mot den bakgrunden är det enkelt att konstatera att Niklas Hallstedt har fel. Förhandlingarna slutar aldrig i remi utan istället med seger för företagarsidan. Varje gång.
I samma tidning säger också Unionens förhandlingschef Niklas Hjert att hans största farhåga är att andra fackförbund ifrågasätter det lönenedpressande märket eftersom det skulle leda till att företagen får betala mer i löner och därmed får sämre konkurrenskraft. Jag skulle vilja fråga Niklas Hjert varför han inte istället väljer att se stora vinstuttag som en farhåga. För om det är något som hotar konkurrenskraften så är det väl när företagsägare tar ut stora vinster istället för att återinvestera dem i verksamheten? Att som Hjert strida för "märket" leder i praktiken bara till en ordning där vårdanställda och andra underbetalda yrkesgrupper även i fortsättningen får usla löner för det hårda och viktiga arbete de utför.
//Daniel Uppström
Svar från Niklas Hjert, Unionens förhandlingschef:
Avgörande för utvecklingen för ett land som Sverige med stor export är med vilken framgång svensk produktion av varor och tjänster lyckas konkurrera på världsmarknaden. Produktivitetsutvecklingen som helhet är avgörande för tillväxt och utveckling. Då skapas utrymme för löneutveckling och reallöneökning. Höga vinster bör gå till investeringar för att säkra förnyelsen av svensk industri- och tjänstesektor och de framtida jobben.
Värdet av det som produceras i företagen tillfaller dels arbetstagarna i form av löner och sociala avgifter (löneandelen), dels ägarna som har gjort investeringarna (vinstandelen). Hur dessa andelar har förändras över tid har debatterats i t ex filmen Lönesänkarna. Vems andel har växt mest? Löntagarnas eller kapitalägarnas?
I slutet av 1970-talet låg visserligen löneandelen på en högre nivå än idag, men detta sammanföll med en situation då många företag hade lönsamhetsproblem och näringslivet i stort hade svårt att konkurrera på den internationella marknaden. Ser man på utvecklingen sedan mitten av 80-talet så har löneandelen hållit sig förhållandevis stabil. Det som också förändrats är den kraftigt ökade globaliseringen som innebär att det inte är möjligt att i Sverige ha avkastningskrav som är lägre än i andra länder för då kan vi inte attrahera investeringar.
Mellan åren 1975-1995 var reallöneutvecklingen minst sagt blygsam, beroende på ett flertal samverkande faktorer i svensk ekonomi. Under denna tid präglades avtalsrörelserna av bristen på samordning och att fackförbunden krävde kompensation för inflation och för löneökningar som andra förbund träffat avtal om. Det skapade en löne- och inflationsspiral vilket ledde till hög inflation som urholkade löneökningarna och gjorde att Sverige inte kunde konkurrera internationellt.
1997 undertecknades det så kallade Industriavtalet. Avsikten var att stärka konkurrenskraften hos svenska företag och skapa förutsättningar för reallöneökningar och goda villkor för de anställda. Det har uppnåtts genom att märket för löneökningarna på hela arbetsmarknaden sätts i industrin eftersom det där finns en stor andel företag som konkurrerar internationellt.
Sedan Industriavtalets tillkomst har reallönerna ökat med 2,1 procent per år i genomsnitt, sammanlagt 44 procent. Det ska jämföras med början av 1980-talet då reallönerna sjönk med över 10 procent men även i början av 1990-talet minskade köpkraften betydligt. De avtalsrörelser som skett sedan industriavtalets tillkomst har gett alla grupper på arbetsmarknaden en god reallöneutveckling och detta inkludera även arbetstagare i offentlig sektor.
/Niklas Hjert