Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Det syns både hos arbetare och tjänstemän, i branscher som domineras av kvinnor är man alltid sämre avlönad. Kvinnor är strukturellt diskriminerade, säger Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare.
Han anser att lösningen på problemet måste vara att höja kvinnornas löner. Men för det krävs att fler män erkänner att det är ett problem.
– Det borde inte finnas någon modern människa som skulle kunna säga att männen generellt sett är värda 15 procent mer i lön, inte utan att rodna i alla fall. Tyvärr vill inte de som har hyfsat avstå någonting.
Görs inget åt saken kan det ställa till problem för den modell för lönebildning som Sverige har haft sedan 1990-talet, där industrin sätter nivån, det så kallade märket, för hur stora löneökningarna blir även för övriga branscher. Det Torbjörn Johansson bland annat syftar på är att antalet sifferlösa avtal blir allt fler.
– Det har blivit ett sätt att runda märket, det är enda sättet att få mer. Inledningsvis kan vissa grupper få betalt för det, arbetsgivarna tycker att det är toppen. Men om alla skulle få sifferlöst skulle det gå käpprätt åt skogen.
Fler lönekartläggningar, som bland annat Unionen slåss för, är knappast någon lösning på problematiken, anser Torbjörn Johansson.
– Så fort det är två människor med olika jobb kan man alltid motivera en löneskillnad. Då har ju arbetsgivaren satt rätt lön. På ett kontor är männen ofta chefer och liknande, medan kvinnorna har en tendens att vara assistenter och lågavlönade. Kvinnligt dominerade yrken har en lägre värdering än manligt dominerade yrken.
Ytterligare ett problem är att yrkesgrupperna inte finns på samma arbetsplatser.
– Sjuksköterskor tjänar inte så bra om man jämför med exempelvis med ingenjörer. Lönekartläggning i all ära, men det hjälper ju inte de här bitarna, säger Torbjörn Johansson
För LO:s del handlar det nu att komma överens både mellan de egna förbunden och med tjänstemannaförbunden om hur man ska bära sig åt för att få upp lönerna inom vissa kvinnodominerade branscher där villkoren överlag är dåliga, exempelvis handeln och vården.
I synen på lönekartläggningar står man inte så långt ifrån Svenskt Näringsliv. Årliga lönekartläggningar minskar inte löneskillnaderna mellan kvinnor och män, anser arbetsgivarorganisationen som i stället tycker att man måste arbeta mer med att förändra attityderna i arbetslivet.
– Hela resonemanget från vår sida bygger på att metoden med lönekartläggningar inte främjar jämställda löner. Det har inte gått att se i statistiken, säger Edel Karlsson Håål, lönepolitisk expert på Svenskt Näringsliv, som påpekar att de stora löneskillnaderna finns mellan olika delar av arbetsmarknaden. Och den saken kan inte lönekartläggningar, som ju görs på företagsnivå, påverka, anser hon.
– Arbetslivet är en del av livet. Ett jämställt arbetsliv förutsätter att vi har jämställda liv. Ett sätt att ändra det här är att jobba med unga människors yrkes- och utbildningsval. Man behöver tydliggöra att olika arbeten har olika lönelägen, och att valet man gör påverkar lönen.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är störst bland tjänstemän i privat sektor. Även om man tar hänsyn till att män och kvinnor jobbar i olika yrken, har olika ålder, olika utbildningsnivå och arbetar olika mycket kvarstår en löneskillnad på 8,6 procent. Men det är inte säkert att denna oförklarade löneskillnad verkligen är relaterad till kön, enligt Edel Karlsson Håål.
– Man måste titta mer på det för att se vad det beror på. Och den analysen måste göras på företagsnivå, vi kan ju inte veta om löneskillnaderna beror på sakliga eller osakliga faktorer.
Om det inte är osakliga faktorer, som kön, som ligger bakom löneskillnaderna, vad kan det då vara?
– Vi behöver diskutera hur kvinnors och mäns förutsättningar i arbetslivet ser ut. Kvinnor arbetar mer deltid, till exempel, och deltidsarbete kan påverka karriärmöjligheterna. Det kan finnas den typen av förklaringar, att vi gör olika val som bygger på våra värderingar.
Svenskt Näringslivs ambition är att lönerna ska sättas könsblint, och att detta bäst görs med hjälp av kollektivavtalen. Att löneskillnaderna mellan könen är som störst för tjänstemän i privat sektor ska dock inte tolkas som att de lokala facken och arbetsgivarna inte går i land med sin uppgift.
– Det går inte att säga, det kan bero på att arbetena är mer olika varandra än vad som kan förklaras av mätbara variabler, säger Edel Karlsson Håål.
Att leda ett fackförbund kan ge mycket goda inkomster. Tidningen Arbetsvärlden publicerar i dag en lista på vad ordförandena i fackförbunden tjänar. Tidningen har dels tagit reda på vilken lön facktopparna har från sitt förbund, dels hur mycket de har i extrainkomster, exempelvis från styrelseuppdrag.
Högst lön – om man bortser från extrainkomster – har Andreas Miller, ordförande för Ledarna, som tjänar 160 500 kronor i månaden. Lägst lön har Tull-Kusts ordförande Johan Lindgren, med en månadslön på 20 850 kronor. Peter Hellberg, ordförande för Unionen, tjänar 122 877 kronor.
Om man räknar med facktopparnas extrainkomster blir listan en annan. Då toppar Ulrika Boëthius, ordförande för Finansförbundet. Hon tjänar 116 976 kronor, men har en total månadsinkomst på 470 783 kronor. Anledningen är främst att hon tidigare varit anställd på Handelsbanken och fortfarande tar del av bankens vinstdelningsprogram.
Även Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande, har betydande extrainkomster. Hennes lön är 110 540 kronor. Totalt tjänar hon dock 187 933 kronor. Extrapengarna kommer från styrelseuppdrag och rese- och bostadsförmåner, enligt Arbetsvärlden.
Ordförande, förbund, uppgiven och taxerad inkomst.