Den är kolossal. 33 ton tung, 14 meter lång och sex hjul. Kanonen kan nå mål över fem mil bort.

Artillerisystemet Archer – svenska försvarets nya, men kraftigt försenade, prestigeprojekt – utvecklas och tillverkas i Bofors gamla fabrikslokaler i Karlskoga av den brittiskt ägda försvarskoncernen BAE Systems. Utvecklingskostnaderna på  1,2 miljarder har svenska och norska staten delat på.

Det är egentligen inga hemligheter...

Archers finess är dess kvickhet och mobilitet: fordonet kan fälla ut stödben och kanonrör, ge eld och lämna platsen inom loppet av en dryg minut, ett förlopp som helt och hållet manövreras inifrån förarhytten. Det är egenskaper som efterfrågas på dagens slagfält. Driftsingenjören Ronald Pirhi jobbar med att planera Archerproduktionen.

– Det är egentligen inga hemligheter, det som är värt att veta om Archer finns på Wikipedia och Youtube, säger han medan han guidar runt bland arbetsstationerna. Det mesta som vi monterar är vanligt gods, det är sällan vi hanterar hemliga komponenter, då brukar kunderna montera dit dem själva.

FMV, Försvarets materielverk, har beställt 48 pjäser varav hälften var tänkt att säljas till det norska försvaret, men i höstas hoppade norrmännen plötsligt av projektet. Vad som ska hända med de överblivna fordonen är ännu oklart, men i väntan på nya köpare rullar produktionen av Archer på som planerat.

Per capita är Sverige världens tredje största exportör av försvarsmateriel, eller strategiska produkter som det numera kallas från offentligt håll. Det låter lite mer modernt – och oskyldigt. Försvars­industrin sysselsätter cirka 19 000 personer i landet, samt ytterligare tiotusentals hos underleverantörer. Att tala om svensk försvarsindustri är dock en sanning med modifikation, många av de stora svenska bolagen som Kockums, Hägglunds och Bofors har i dag utländska ägare.

I Karlskoga, där det tillverkats vapen och ammunition sedan 1500-talet, är näringen inte längre lika dominerande som under Boforstiden men den ger fortfarande arbetstillfällen åt ett drygt tusental individer.

BAE Systems Bofors tillverkar även marina pjäser och den tillhörande 3P-ammunitionen och företagets produkter säljs i huvudsak på den globala marknaden. I stadens norra utkanter huserar försvarskoncernen Saab, landets överlägset största vapenexportör med stridsflyget Jas Gripen, spaningsradarn Erieye och drönarprojektet Neuron i sin produktkatalog. Men i Karlskoga tillverkar företaget främst granatgevären Carl Gustaf och AT4 med tillhörande ammunition.

Exportsuccén Carl Gustaf har sålts till 40 länder och använts i bland annat Vietnam, Irak och Afghanistan. Tiden då svenska försvaret var största kunden är för länge sedan förbi, men till följd av det förändrade läget i omvärlden finns det nu riksdagsmajoritet för kraftigt ökade anslag till verksamheten och inköp av nya vapen och fordon.

För att få exportera försvarsmateriel krävs det enligt lag tillstånd från ISP, Inspektionen för strategiska produkter. Enligt regeringens riktlinjer, som dock inte är tvingande, bör vapenexport inte beviljas om ett land är, eller riskerar bli, involverat i en väpnad konflikt eller där det förekommer omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Svenska Freds är kritiskt till statens allt generösare tillämpning av tillståndsreglerna.

– Trots regelverket säljer Sverige till krigförande länder som USA och Indien och diktaturer som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten där det sker systematiska kränkningar av de medborgerliga rättig­heterna. Den arabiska våren var ett uppvaknande för många då det framkom att Sverige beväpnat en rad regimer i Nordafrika och Mellanöstern som bekämpat folkliga krav på demokrati, säger ordförande Anna Ek.

Det sägs att vapenexporten håller folk i arbete, men...

I dagsläget saknas krav på demokrati, men en utredning ser över om det ska införas. Flera partier efterlyser också en ökad insyn i besluten från ISP och Exportkontrollrådet eftersom ledamöternas tystnadsplikt gör att avgörande fakta kommer fram i efterhand, när affären redan är i hamn.

Företagen själva är inte särskilt intresserade av att diskutera något moraliskt ansvar för hur produkterna som exporteras från Sverige används i fält. I stället betonar man att de är viktiga redskap för att bevara fred och stabilitet och nödvändiga för att skydda personal på fredsbevarande uppdrag.

Svenska Freds anser att statens stora stöd till försvarsindustrin i stället borde satsas på att ställa om till civil produktion. Det skulle leda till fler arbets­tillfällen på sikt.

– Det sägs att vapenexporten håller folk i arbete men det är tveksamt om det är samhällsekonomiskt lönsamt. Staten lovar alltid att göra motköp till samma summa som man säljer Jas-plan för och att förlägga produktion i andra länder, vilket gjort att civila arbetstillfällen också har försvunnit, säger Anna Ek.

Ronald Pirhi på BAE Systems har förståelse för dem som inte tycker att Sverige ska exportera vapen men själv funderar han sällan på var produkterna hamnar.

– När jag började inom försvarsindustrin tog jag mig så klart en funderare. Under anställningsintervjun hos min förra arbetsgivare var chefen väldigt tydlig. Vi gick ut i verkstan, tittade på några delar i en monter och han förklarade att de var för vapenindust­rin. Sen pekade han på dörren, hade jag några åsikter var det ingen idé att gå vidare, säger han.

– Jag har inga invändningar mot att tillverka vapen, det är svårt med moraliska aspekter när jag vet vad vi tillverkar. Vi följer de lagar och regler som finns, men det är ledningen som sköter den biten – vi gör bara vårt jobb.

Ett beslut om en mer restriktiv vapenexport skulle slå hårt mot Karlskoga, enligt Ronald.

– Jag har svårt att se att stan skulle överleva. Hade jobben funnits hade det inte varit så svårt att ställa om till civil produktion, svårigheten är att hitta dem.

Vi råkar ut för aktivister som vill sabotera.

Angelica Nordquist började sin karriär i tillverk­ningen på Saab Dynamics, ledsnade, utbildade sig till maskiningenjör på universitetet och kom tillbaka till företaget. Nu jobbar hon som produktionstekniker, bland annat med projekt som ska göra tillverkningen av granater säkrare och mer ergonomisk.

– Det är stor skillnad på vilka risker man utsätts för på kontoret jämfört med i verkstäderna. Men som produktionstekniker är jag ute mycket i produktions­lokaler och i bunkrar där vi har explosiver och då kan man hamna lite mellan stolarna, säger hon.

Industriområdet är enormt och Angelica Nord­quist kör en halvrisig Golfkombi när hon tar sig runt mellan anläggningarna. Byggnaderna är oansenliga, på insidan är det desto mer påkostat. Det är här som Saab Dynamics tillverkar Carl Gustaf och tillhörande ammunition. Här arbetar man med explosiva ämnen, till exempel ammunition, som kräver högteknologisk exakthet. Numera är doseringen automatiserad men till ganska nyligen var viss hantering tvungen att ske manuellt, vilket givetvis medförde en hel del risker. Vad produkterna som Saab tillverkar används till är inget som diskuteras på fikarasterna.

– Nej, det är inget stort samtalsämne. Däremot råkar vi ut för aktivister som vill sabotera. För några år sedan bröt sig aktivister in och förstörde grejer, folk tycker att det är tråkigt.

Nätverket Ofog har genomfört många uppmärksammade aktioner mot kärnkraftverk och vapentillverkare genom civil olydnad och vad de själva beskriver som symbolisk skadegörelse. Ett exempel inträffade natten till den 16 oktober 2008 då två aktivister tog sig in på BAE:s område och rispade och hamrade på vapendelar på väg till Indien och USA. De dömdes till tre månaders fängelse och skadestånd på 386 000 kronor.

Angelica Nordqvist betonar att Saab följer de regler som staten satt upp för vapenexport och är inte orolig över att produkterna skulle hamna i orätta händer.

– Klart att man funderar, men jag ligger inte sömnlös över det. Det är viktigt att varje land har rätt att försvara sig mot angrepp och våra produkter är avsedda för det. Jag hoppas att de inte bidrar till att folk blir dödade i krigförande länder utan att produkterna används som ett försvar.