Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Låt oss prata om våra löner

När jag började på mitt första riktiga jobb för sisådär hundra år sedan fick jag en ingångslön på 16 000 kronor. Jag hoppade av glädje. Visserligen låg det under Journalistförbundets rekommendationer. Men det var ju bara ett vikariat. Och jag var ju så färsk. Och jag var ju så oprövad. Och att de ens ville anställa mig!
Linda Svensson Publicerad

Något senare pratade jag med min likaledes färska, nyanställda och oprövade manliga kollega och insåg att jag hade dragit en nitlott trots allt. Han fick 2 000 kronor mer, utan någon synlig eller mätbar anledning. Jag tackar min ungdoms ilska och patos för att den där skevheten blev utsuddad rätt snart. Och jag tackar min manliga kollega som stöttade mig. Hans ungdom och patos var detsamma som mitt.

Men när är lönen rättvis? Är det när alla på samma arbetsplats tjänar lika mycket? Eller är det när man tjänar mer ju fler år man jobbat på samma ställe? Eller är det när dina prestationer ligger till grund för din lön? Det är en svår nöt att knäcka.

I en undersökning som Kollega lät göra tidigare i år uppgav fyra av tio tjänstemän att de upplever sin lön som orättvis. Lika stor andel tror att deras lön är lägre än de närmaste kollegornas.

Lön är mer än bara pengarna. Lönen är ett kvitto på att du är betydelsefull och har gjort ett bra jobb. Lönen visar att någon är nöjd med dina insatser. Förhoppningsvis. Kanske är det därför det är så svårt att prata om? För hur avgör jag egentligen graden av nöjdhet? Hur vet jag om 500 kronors löneökning är bra eller dåligt, när jag inte vet hur mycket min närmaste kollega fick?

Ur ett löntagarperspektiv brukar man tala om att öppna löneklubbar är bra för alla. Utom för arbetsgivaren. Vet man vad de andra tjänar, och hur mycket de får i löneökning kan det bli enklare att få upp sin egen lön. Ändå är de öppna löneklubbarna försvinnande få. 

Kanske är det så att lönen inte är den bästa motivations­höjaren? Kanske är det så att jag struntar i om 500 kronor är mycket eller lite om jag får annan uppskattning för mina insatser. I grunden handlar det om att vi alla vill bli sedda, vi vill att andra ser att vi gör vårt bästa och vi vill få uppskattning för det. Det kan vara några väl valda ord, eller en ledig dag när man jobbat hårt en period. Eller lite extra stöttning när det går tungt. I alla fall för min del. Det är ju det där kvittot jag är ute efter.

På företaget Björn Lundén Information är det kollegorna som sätter varandras löner. Praktiskt. Och säkert väldigt demokratiskt.  Kollega har besökt dem. Och ingen verkar tycka att lönen är orättvis. Det tycker man inte heller på Latinamerika­grupperna, där alla anställda tjänar lika mycket. Vi har pratat med dem också.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Krönika: Sluta övervaka medarbetarna

Att hålla digital koll på medarbetarna är inte bara dålig stil, det är också dåligt för produktionen.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 25 september 2026, kl 05:59
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Forskning som pågår visar att mer än hälften av alla chefer ägnar sig åt någon form av digital kontroll av medarbetarna – det kan du läsa mer om här.

Jag tycker att det är en oroande hög siffra. Visst, det må vara hänt att kika i Teams om medarbetaren är upptagen så att jag vet om jag kan ringa upp eller ej. Men att falla för lockelsen att titt som tätt kolla att folk jobbar är dålig stil. Och kontraproduktivt.

Jag har svårt att tro att program som mäter tangenttryckningar, registrerar aktivitet eller kartlägger varje minut av arbetsdagen blir till verklig nytta. De säger ju ingenting om kvaliteten på arbetet, eller om kreativitet och innovation.

Och framför allt: ökad övervakning riskerar att urholka tilliten. Och om inte chefen litar på medarbetaren, varför ska då medarbetaren lita på chefen?

Kortsiktigt kanske ökad kontroll kan höja produktionstakten. Men arbetsglädjen och viljan att göra det där lilla extra, att ta ansvar för helheten, riskerar att försvinna, och det tror jag leder till lägre produktivitet i det långa loppet.