Karen Jonsdottir var SIF-klubbens ansikte utåt under förhandlingarna på Ericsson i Lund. Bilden av Karen var den av en stark och envis ung kvinna. Nu hoppar hon av.

–Det kändes som företaget fattade fel beslut. Vi redovisade vår syn för företaget men de bara struntade i oss. Jag vet att vi bara har en rådgivande roll, men när företaget öppet struntar i våra synpunkter känns det meningslöst att jobba vidare.
Facket och ledningen var oense om vilka som skulle tvingas sluta. De 120 varslen som lades tidigare i år är färdigförhandlade. Totalt sades 37 personer upp. Karen Jonsdottir skrev inte på det sista avtalet. Det är ett avtal hon inte kan stå för, då låter hon hellre bli.
–Jag hade inte samvete att skriva på. De gjorde så gott de kunde, det vet jag. Men jag tyckte inte att mina åsikter kom fram.
Karen menar att arbetsgivaren inte alltid var sanningsenlig när man strukturerade om. Anställdas kompetens ifrågasattes, personer som företaget ville behålla fick skräddarsydda arbetsuppgifter i den nya organisationen.
–Vi förhandlade för hundratals människor. Om man ser att underlaget inte stämmer för dem som man känner och vet vad de har gjort blir man misstänksam mot underlaget för alla dem man inte känner.
Hon sätter inget större värde på lagen om anställningsskydd (las). Den har inte gett henne och arbetskamraterna något stöd under nedskärningarna.
–Lagstiftningen fungerar inte i moderna stora och medelstora företag. Jag sitter i Lund med en kollega medan resten av min grupp sitter i Malaysia. När ett varsel läggs är det bara jag och min kollega som berörs, eftersom geografin styr.
Det fackliga arbetet kräver tid. Det var också en bidragande orsak till Karens avhopp.
–På ett så stort företag skulle man behöva jobba till exempel deltid med fackligt arbete, men det är ingen som vill offra sin karriär. Det vore bra om man kunde ha något slags utbyte, där man är ledig från jobbet ett halvår för att sätta sig in i saker och ting. Om man engagerar sig aktivt är det en massa kurser man måste gå, stadgar att läsa in sig på och lagar och regler att lära sig. Det är svårt när man samtidigt jobbar heltid.
–Själv behöver jag egentligen inte ett fack. Jag förhandlar för mig själv. Men det finns folk som inte kan föra sin egen talan, och det var därför jag engagerade mig, och den delen av jobbet har varit väldigt tillfredsställande. Men det blir ofta lite fyrkantigt i facket. Jag fick ofta höra att man inte ska ställa till problem, men jag tycker att det ingår i mitt uppdrag att ifrågasätta.
Neddragningarna inom Ericsson är i stort sett klara. Pengar sparas på människor och förmåner. Karen Jonsdottir förstår att företaget måste spara. Men det har gått snabbt, för snabbt.
–Vi försökte vara tillmötesgående, men det blev snabba förhastade beslut. En så stor omorganisation får inte bli ett hastverk. Nu var det bråttom inför Sonys och Ericssons joint venture.
–Det har varit fyra omorganisationer på ett år för vissa. Det ger inte speciellt mycket trygghet. Det är inget fel på företaget och produkterna, det är personalsidan man
misskött.

LINDA SVENSSON© siftidningen 2001