Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Hallå, vad hände med tonårskriserna?!
Jag vet hur det är att vara ung. Man har ont i magen när man vaknar på morgonen, brottas med blygsel och nervositet, tolkar allt som ett tecken på sin egen otillräcklighet, känner sig ful, misslyckad, värdelös, stammar, svettas och gråter, instängd på rummet.
Själv var jag konstant sur hemma i sju års tid. Tonårsproblemen är kända för de flesta. Det gäller bara att som förälder vara beredd att möta dem. Den som skrivit romaner om tonåringar borde väl klara det lite extra bra?
Laddad till tänderna väntade jag in mina egna barns tonår. Jag skulle minsann våga ta en konflikt. Minsta tecken på ångest skulle uppmärksammas. Blev det problem var det bara att söka hjälp. Väl där tolkade jag vartenda matgnäll som en potentiell ätstörning, varenda kompiskonflikt som en mobbningsituation. När sonen kom hem med ett sår på handen frågade jag om de höll på med såna där ökända tortyrlekar. Han berättade om olyckan på slöjden och frågade intresserat vad tortyrlekar var för något.
Han blev fjorton, femton, sexton, sjutton. När skulle supandet och gapandet börja? Smällandet i dörrar? "Jävla hora!"? Han hade vänner och fritidsintressen, var snäll och empatisk, kanske lite blyg, men inte överdrivet.
När det blev dags för rockfestival berättade jag för honom om dödsknarket. Han skakade på huvudet åt mig. I hemlighet suggererade jag fram det värsta: haschandet på rasterna, och supande efter skolan innan träningen. För inte kunde jag väl ha blivit alldeles snuvad på de berömda tonårsproblemen?
Snart kom det en tonåring till. Liksom förra gången var jag redo. Om pojken slöt sig skulle jag minsann lyckas få honom att öppna upp. "Du är bra som du är", övade jag. "Precis som du är." Men tonåring nr 2 verkar inte heller behöva min förståelse. Han kliver upp sjungande på morgonen och pratar på tills man får be om lite eget privatliv. Som om coola klädmärken inte existerade tar han på sig det som ligger närmast. Jag frågar oroligt (mobbning!) om han verkligen vill se ut hur som helst. "Vad spelar det för roll?" svarar han. "Vem bryr sig?" Han är bra på det mesta, säger han. I skolan är han jättebra, bland de absolut bästa. När betygen kommer och de inte bekräftar just detta säger han att lärarna undervärderar honom. De fattar inte. Han har ju haft A på nästan allting, men ändå bara fått C. Självhatet lyser med sin frånvaro. Jag säger
irriterat att det finns något som heter att övervärdera sina prestationer och hör mina egna orostankar: Tänk om han faktiskt har för gott självförtroende. Det kan väl aldrig vara bra?
Ingen vet hur det slutar. Kanske brakar allt samman i morgon. Skulle det ske vet jag i alla fall en sak: jag är taggad, färdig att rycka in.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
