Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så satsar vi på kompetens

Kompetensutveckling borde vara lika självklart som pensionspyramiden. Här skriver Unionens ordförande Cecilia Fahlberg om hur det skulle kunna gå till.
Cecilia Fahlberg Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Du behövs inte längre. Din kompetens räcker inte till för företaget.
Det är ett besked alltför många tjänstemän fått när en varselvåg dragit fram över Sverige. Många av dem levde i en falsk trygghet att ett stort antal anställningsår skulle säkra en fortsatt anställning. Men så ser verkligheten ofta inte längre ut.

När ett av våra stora exportföretag drog ner på personalstyrkan var den genomsnittliga anställningstiden 17 år bland dem som fick gå. Trygghet i dag stavas kompetens och det är en färskvara som måste fyllas på under hela arbetslivet.

En undersökning som Unionen genomfört visar på stora brister för anställda att utvecklas och därmed vara fortsatt attraktiva under hela sitt yrkesliv. Drygt en av fem tjänstemän säger att deras arbetsgivare inte tar till vara deras kompetens på bästa sätt. Vid ett eventuellt byte av jobb är en av fyra orolig för att den egna kompetensen inte räcker till. Samtidigt uppger tre av fyra tillfrågade tjänstemän att de vill utvecklas mer i sin yrkesroll. Sammantaget ger resultaten en tydlig bild av att det krävs förändringar på svensk arbetsmarknad. Vi måste skapa förutsättningar för medarbetarna att utvecklas och för företagen att klara sin kompetensförsörjning.

I höstas inleddes förhandlingar mellan PTK och  Svenskt Näringsliv om ett nytt omställningsavtal för 700 000 tjänstemän i 32 000 företag. Förhandlingarna ajournerades strax före jul, men kommer att återupptas när avtalsförhandlingarna är klara framåt senvåren. Vi är överens med vår motpart att avtalet som funnits sedan 1998 fungerar väl, men behöver utvecklas för att motsvara kraven i dagens och morgondagens arbetsliv.

Tillsammans med förbunden i PTK vill Unionen öka tryggheten och stärka medlemmarnas ställning på arbetsmarknaden. Vi vill skapa ett system där varje medarbetare får möjlighet att utveckla sin kompetens under anställningen. Företagen kommer alltid att behöva organisera om, ibland dra ner för att längre fram förhoppningsvis kunna utveckla verksamheten. Vi vill underlätta för att det ska kunna ske på ett bra sätt, samtidigt som medarbetare ska kunna utvecklas och känna trygghet genom ett helt yrkesliv. Får du möjlighet att utvecklas är du fortsatt attraktiv på arbetsmarknaden. Det blir lättare att hitta ett nytt jobb och det behöver inte vara en katastrof att bli arbetslös. Det kan bli naturligt att både byta jobb och karriär och vara en chans till utveckling. Det vinner alla på - medarbetare, företag och även samhället, då de svenska företagen blir ännu mer konkurrenskraftiga.

Vi vill åstadkomma en reform för stärkta möjligheter till kompetensutveckling i tre nivåer, i likhet med pensionspyramiden. I bottenplattan finns offentligt finansierad verksamhet som utbildningar, studiestöd, stöd till validering. I mitten ligger det som styrs av kollektivavtal - vägledning och vidareutveckling av Trygghetsrådet. Här ligger också den största nyheten enligt vårt förslag - en fond för finansiering av individuell kompetensutveckling. Denna reform kräver att statsmakterna bidrar med resurser. Vi för konstruktiva samtal kring detta med regeringen. Högst upp ligger som i pensionspyramiden den individuella delen. Här satsar individen engagemang och tid och här finns individuella kompetenskonton, som ger förutsättning för individen att spara egna medel.

Vi vill också att visstidsanställda och de som sagts upp på grund av ohälsa ska omfattas av tryggheten i omställningsavtalet, vilket de inte gör i dag. Rättssäkerhet, tydlighet och öppenhet är en självklar utgångspunkt för oss även i ett nytt omställningsavtal.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande