Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Märklig smutskastning av bemanningsföretagen

Bemanningsföretagen ger oss unga en chans att visa vad vi går för. Jag blir därför både förvånad och ledsen när politiker vill förbjuda bemanningsföretag.
Johanna Andersson, anställd hos Proffice Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en skev bild av hur det är att arbeta som konsult hos ett bemanningsföretag. De finns de som kallar oss konsulter för "daglönare", "ring- och springjobbare" och andra nedsättande uttryck. Märkligt nog förs en debatt om att begränsa möjligheterna att anlita bemanningsföretag, när den egentligen borde handla om vad man ska göra för att fler ska få arbete. Bemanningsföretagen är i dag ett väldigt effektivt sätt, speciellt för oss unga, att få jobb. Intentionen är säkert god, men de ställer anställda mot de ännu inte anställda.

Jag tror att väldigt få av oss bemanningskonsulter känner igen den verklighet som kritikerna beskriver, eftersom bemanningsföretagen har högst anslutningsgrad (97 procent) till kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. Det finns de som menar att unga skulle få bättre löner, tryggare och bättre villkor om det inte fanns bemanningsföretag. Det är knappast troligt.

Som anställd på ett bemanningsföretag upplever jag inte att det finns någon större skillnad mellan mig och andra som arbetar på min arbetsplats. Vi har en snittlön av de anställdas löner i det företag där vi har ett uppdrag. Vi har dessutom lön mellan uppdragen som motsvarar 90 procent av lönen. Ingen a-kassa i Sverige ger en sådan ersättning.

Det hävdas också att man inte kan påverka sin arbetssituation i bemanningsbranschen. Jag har nu varit anställd hos Proffice i snart två år och har under denna period själv kunnat påverka hur jag jobbar genom att ha möjlighet att lägga mitt eget schema. Det har varit otroligt viktigt för mig under min tid som student eftersom jag har kunnat gå upp och ner i arbetstid under olika perioder beroende på hur mycket jag har studerat. Jag har dessutom, som utflyttad norrlänning, kunnat arbeta i min tidigare hemstad under somrarna eftersom Proffice finns på flera orter. Moderna arbetsgivare som vill ha nöjda medarbetare måste även de kunna anpassa sig till när och var vi anställda vill och kan jobba. 

Att börja arbeta i ett bemanningsföretag ger kontakter och är en möjlighet att få erfarenhet och en chans att visa vad man går för. Det är ganska vanligt att en tills­vidareanställning i ett bemanningsföretag med tiden ger en tillsvidareanställning i företaget man har uppdrag i. Många av mina kolleger från Proffice har efter en tid som konsulter fått anställning i företaget de varit uthyrda till.

Det är också lättare att byta jobb när man arbetar på ett bemanningsföretag, eftersom chefen vill hjälpa en vidare i karriären och till nya jobb som man själv tycker är kul och stimulerande. Chefen på bemmanings­företaget blir därmed en god coach även om en sådan inte finns på arbetsplatsen där man jobbar.

Arbetslösheten är hög, särskilt bland unga. Det är därför viktigt att diskutera hur samhället kan skapa fler jobb, inte färre. Att begränsa bemanningsjobben eller förbjuda bemanningsföretag som erbjuder jobb med bra villkor är inget som kommer att minska arbetslösheten, tvärtom.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell