Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Märklig smutskastning av bemanningsföretagen

Bemanningsföretagen ger oss unga en chans att visa vad vi går för. Jag blir därför både förvånad och ledsen när politiker vill förbjuda bemanningsföretag.
Johanna Andersson, anställd hos Proffice Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en skev bild av hur det är att arbeta som konsult hos ett bemanningsföretag. De finns de som kallar oss konsulter för "daglönare", "ring- och springjobbare" och andra nedsättande uttryck. Märkligt nog förs en debatt om att begränsa möjligheterna att anlita bemanningsföretag, när den egentligen borde handla om vad man ska göra för att fler ska få arbete. Bemanningsföretagen är i dag ett väldigt effektivt sätt, speciellt för oss unga, att få jobb. Intentionen är säkert god, men de ställer anställda mot de ännu inte anställda.

Jag tror att väldigt få av oss bemanningskonsulter känner igen den verklighet som kritikerna beskriver, eftersom bemanningsföretagen har högst anslutningsgrad (97 procent) till kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. Det finns de som menar att unga skulle få bättre löner, tryggare och bättre villkor om det inte fanns bemanningsföretag. Det är knappast troligt.

Som anställd på ett bemanningsföretag upplever jag inte att det finns någon större skillnad mellan mig och andra som arbetar på min arbetsplats. Vi har en snittlön av de anställdas löner i det företag där vi har ett uppdrag. Vi har dessutom lön mellan uppdragen som motsvarar 90 procent av lönen. Ingen a-kassa i Sverige ger en sådan ersättning.

Det hävdas också att man inte kan påverka sin arbetssituation i bemanningsbranschen. Jag har nu varit anställd hos Proffice i snart två år och har under denna period själv kunnat påverka hur jag jobbar genom att ha möjlighet att lägga mitt eget schema. Det har varit otroligt viktigt för mig under min tid som student eftersom jag har kunnat gå upp och ner i arbetstid under olika perioder beroende på hur mycket jag har studerat. Jag har dessutom, som utflyttad norrlänning, kunnat arbeta i min tidigare hemstad under somrarna eftersom Proffice finns på flera orter. Moderna arbetsgivare som vill ha nöjda medarbetare måste även de kunna anpassa sig till när och var vi anställda vill och kan jobba. 

Att börja arbeta i ett bemanningsföretag ger kontakter och är en möjlighet att få erfarenhet och en chans att visa vad man går för. Det är ganska vanligt att en tills­vidareanställning i ett bemanningsföretag med tiden ger en tillsvidareanställning i företaget man har uppdrag i. Många av mina kolleger från Proffice har efter en tid som konsulter fått anställning i företaget de varit uthyrda till.

Det är också lättare att byta jobb när man arbetar på ett bemanningsföretag, eftersom chefen vill hjälpa en vidare i karriären och till nya jobb som man själv tycker är kul och stimulerande. Chefen på bemmanings­företaget blir därmed en god coach även om en sådan inte finns på arbetsplatsen där man jobbar.

Arbetslösheten är hög, särskilt bland unga. Det är därför viktigt att diskutera hur samhället kan skapa fler jobb, inte färre. Att begränsa bemanningsjobben eller förbjuda bemanningsföretag som erbjuder jobb med bra villkor är inget som kommer att minska arbetslösheten, tvärtom.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande