Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Flera forskningsrapporter visar att det finns ett tydligt samband mellan våld mot djur och våld mot människor. Våldsverkare börjar inte sällan sin brottsliga bana med att plåga djur och sedan gå vidare till människor. När vi ser barn kasta stenar på fåglar eller läser i tidningen om tonåringar som tänt eld på en kanin och filmat detta finns det således all anledning att reagera. Både för djurens och människornas skull.
Min organisation arbetar sedan ett antal år med värdegrundsmaterialet REDE (Respekt, Empati, Djur, Etik). Lärare kan gratis ladda ner materialet från nätet och använda i undervisningen för att träna barn i empatiskt tänkande kopplat till djur. Vi tog fram materialet för att man redan som barn ska få in tanken om respekt för djur som levande och kännande varelser. När REDE utvärderades av forskare så visade det sig att empatin ökade, inte bara för djur, utan även för medmänniskor. Framför allt hos pojkar såg man den effekten.
Självklart är det i första hand vuxna som ska ta ansvar för hur vi behandlar djur. Köttkonsumtionen ökar stadigt samtidigt som svenska grisbönder är i kris av den enkla anledningen att många väljer lågt pris framför gott djurskydd. Som konsumenter har vi ett stort ansvar och om priset för kött från djur som fått gå ute och inte stått uppbundna inomhus är för högt kan man välja att äta mindre kött.
Grunden för ett gott djurskydd är ändå, precis som skyddet för oss som arbetar, en bra politik. Nuvarande djurskyddslag fick Astrid Lindgren i present 1988. I höst presenterades förslaget till en ännu starkare lag. Förslaget innehåller många bra delar, som obligatorisk id-märkning av katter för att minska problemet med hemlösa katter, förslaget om förbud mot tidelag, ett slut för elefanter och sjölejon på cirkus samt att inga djur ska få stå uppbundna i stall.
Portalparagrafen i den svenska djurskyddslagen är att alla djur ska ha rätt att utföra sina naturliga beteenden. Men några djur verkar tyvärr vara undantagna i lagen. Minken är ett rovdjur vars naturliga beteende är att jaga och simma. Men på svenska minkfarmer hålls djuren instängda i små burar utan tillgång till vatten.
Nu i vinter går många barn och ungdomar omkring i pälsbollsmössor, en mössa med en tofs tillverkad av päls från blåräv eller kanin, djur uppfödda under minst lika dåliga förhållanden som de svenska minkarna. Är barn och ungdomar så hjärtlösa att de struntar i hur djuren haft det? Jag tror inte det, men jag tror att de inte vet hur deras pälsbollar producerats. Och det ansvaret bär vi vuxna. Kända artister och bloggare får betalt för att göra reklam för mössorna på sina sidor och struntar helt i att berätta sanningen om pälsuppfödningen.
Oavsett om djuren finns i våra hem som sällskap, ska bli mat på våra tallrikar, kläder eller lever vilt i våra skogar förtjänar de ett gott liv med rätt att utföra sina naturliga beteenden. Och det ansvaret bär vi gemensamt. Genom att visa djuren respekt och empati skapar vi också en ökad empati mellan oss människor. Så i stället för att se ett starkt djurskydd som en onödig lyx borde det vara ett självklart krav hos oss alla!
Vi ifrågasätter inte om vi ska borsta tänderna. Det bara gör vi – två gånger om dagen. Inte för att vi har ont just då, utan för att det förebygger problem längre fram. På samma sätt borde återhämtning vara en självklar del av arbetsdagen. Men i dag behandlas den mer som en nödlösning: något vi tar till när det redan ilar i systemet.
Samtidigt som pensionsåldern höjs, ökar sjukskrivningarna. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport anmäldes över 13 500 arbetssjukdomar under 2024 – en ökning med 13 procent. Den största ökningen gäller organisatoriska och sociala orsaker: högt tempo, låg bemanning och för lite återhämtning. Vårdens, omsorgens och skolans anställda drabbas hårdast – men symptomen känns igen även i kontor och teknikbolag.
När arbetslivet förändras – längre yrkesliv, färre kollegor, ökad digitalisering – behöver också återhämtningen förändras. Det räcker inte längre att förlita sig på fritid, träning och sömn. Vi behöver bygga in återhämtning i själva arbetsdagen.
Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller yogapass
Men det är här det börjar skava. För i många organisationer ses återhämtning fortfarande som något fluffigt. Något individen själv får lösa, helst på sin fritid. Det är en syn som både är föråldrad och dyr.
Ta till exempel Amazon, som för några år sedan lanserade så kallade AmaZen Booths – små mindfulness-bås mitt i sina stora lagerlokaler där anställda kunde stanna upp och ta ett lugnande andetag mitt i arbetspasset. Det lät modernt, men blev snabbt ett meme. Varför? För att det blev så uppenbart att problemet inte var bristen på andningsövningar – utan ett arbetstempo som inget bås i världen kunde kompensera för. Några bevingade smeknamn på de här var för övrigt: ”The Closet of Despair”, ”Employee Coffin” eller kort och gott ”Cry Closet”.
Det är en påminnelse till fler än Amazon. Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller ett yogapass i lunchrummet. Det måste handla om hur vi organiserar arbetet: tempo, bemanning, pauser, arbetsmiljö och ledarskap. Annars är vi tillbaka i samma fälla: vi ber folk att hålla längre – men förväntar oss att de ska klara det på samma gamla sätt.
Sverige är inte ensamt om att höja pensionsåldern – men vi sticker ut i hur lite vi pratar om arbetsmiljöns långsiktiga hållbarhet. Om jobbet fortsätter slita ut oss i förtid kommer det inte bara att bli ett mänskligt problem, utan ett ekonomiskt. Fler sjukdagar, tidigare utträde och produktionsbortfall kostar – både för företag och samhälle. Återhämtning är inte en mjuk fråga. Det är en affärskritisk faktor.
Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat
Så vad krävs för att ändra på situationen?
För det första: att återhämtning byggs in i strukturen. Den ska inte vara beroende av individens egen disciplin eller chefens dagsform. Precis som vi mäter prestation, måste vi börja följa upp belastning, pauser och balans. Mötestider kan kortas. Fokusstunder kan skyddas. Löpande arbetsmiljödata kan visa på risker – innan människor går sönder.
För det andra: att återhämtning blir en kulturfråga. I dag signalerar vi ofta det motsatta. Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat – trots att vi vet att hjärnan inte fungerar i 100 procent fokusläge åtta timmar i sträck. Här har chefer ett särskilt ansvar. Om återhämtning ska tas på allvar, måste den levas – från ledning ut till hela organisationen.
För det tredje: att vi byter ut synsättet från ”du tar hand om dig” till ”vi tar hand om arbetsdagen”. Det handlar inte om att gå en promenad på lunchen eller göra yoga på kvällen. Det handlar om hur vi jobbar. Om ergonomi. Om bemanning som faktiskt räcker till. Om arbetsuppgifter som går att hinna med. Om rimliga förväntningar, tydliga prioriteringar och luft i systemet.
Det är dags att göra återhämtning till en del av en framgångsrik affär. Inte en individuell skyldighet – utan ett gemensamt ansvar.
/Tommy Wilén, naprapat och arbetsmiljöexpert
