Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Avskaffa de onödiga vab-intygen

Byråkratin expanderar för att möta behoven hos den växande byråkratin, skrev Oscar Wilde. Citatet har sällan träffat så rätt som i fråga om regeringens vab-intyg. Varje år hanterar förskollärare och lärare omkring 2 miljoner vab-intyg och lägger sammanlagt 68 000 timmar på att dubbelkolla närvarolistor och skicka tillbaka intyg till Försäkringskassan. Systemet bidrar inte, enligt Försäkringskassan, till att de felaktigt uttagna vab-dagarna minskar. Därför måste systemet med vab-intyg avskaffas.
Gustav Fridolin (mp), Jabar Amin (mp) Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den nya skollagen är tydlig med att varje elev har rätt att utvecklas så långt han eller hon kan. Det kräver att Sveriges lärare har de rätta förutsättningarna att planera, genomföra och följa upp sin undervisning och tid att se och möta varje elev. Varje administrativt moment som inte bidrar till att eleverna bättre når kunskapsmålen tar fokus från det viktigaste - att vara med barnen och eleverna, och att ge dem de bästa möjligheterna att lära och utvecklas.

Riksdagens utredningstjänst (RUT), har på uppdrag av Miljöpartiet räknat ut hur mycket tid lärare och förskollärare lägger på att administrera vab-intyg. Resultatet är slående. Under 2010 skrev förskolor under omkring 1,5 miljoner vab-intyg och skolor omkring 0,5 miljoner. Sammanlagt har omkring 2 miljoner intyg skickats in med underskrift från ansvarig förskollärare eller lärare. Räknat på att varje intyg tar två minuter i anspråk tar vab-intygen sammanlagt 68 000 timmar att administrera för Sveriges lärare. Omräknat på helårsanställningar motsvarar administrationen 34 lärare som jobbar heltid med att skriva under avtal till Försäkringskassan i stället för att undervisa i skolan.

Intygen infördes av regeringen 2008 för att minska fusk. Men i dag ser vi tydligt att vab-intygen tar onödig tid från barnen och eleverna och inte heller fyller något syfte i försäkringssystemen. Det finns enligt Försäkringskassan inga belägg för att det påstådda fusket minskar.
Regeringen vill inte avskaffa vab-intygen utan i stället lägga än mer tid på att utreda nya metoder för att minska "fusket". Men trots att ansvariga myndigheter är tydliga med att systemet med vab-intygen inte gör någon skillnad låter regeringen skolans resurser gå till att upprätthålla ett kontrollsystem som inte ger några effekter. Förutom att barn och elever får mindre tid med sina lärare får skolans personal ökade stressnivåer.

Miljöpartiet vill att Sverige avskaffar vab-intygen. De missgynnar skolans huvuduppgift - att skapa goda lärandeförutsättningar och få alla elever att nå kunskapsmålen.  Dessutom vill Miljöpartiet utreda skolans ökade administration. Lärarnas Riksförbund har under 2010 och 2011 genomfört att antal undersökningar för att kartlägga sina medlemmars arbetssituation. Resultaten visar att lärare upplever en ökning av i stort sett alla arbetsuppgifter de senaste fem åren. Dessa är förutom undervisningen också att beställa material, delta i skolans marknadsföring, personlig administration, rätta prov, frånvarorapportering, betygs­katalog eller skriftliga omdömen, individuell utvecklingsplan, utvecklingssamtal, kontakt med föräldrar, dokumentera kränkande behandling och trakasserier, rastvakta etcetera.

En stor del av dessa uppgifter är viktiga för skolan och för elevernas utveckling och måste ligga inom lärarnas ansvarsområden. Men det behövs också en större översyn av skolornas och lärarnas administration. Den studie som Skolverket nu initierar där 8 000 lärare under våren ska föra dagbok över sin arbetstid är en utmärkt början.

Staten, kommunerna, facken och lärar- och skolledarorganisationerna bör gemensamt utreda vilken administration som är verkningsfull och vilka utvärderingsinstrument som skolan ska använda sig av. Sveriges kommuner och landsting har redan ställt sig positiva till en sådan översyn, och skriver på DN debatt den 9 december 2011 att "arbetsgivare och fackliga organisationer tillsammans behöver få en heltäckande bild av hur ett ökat administrativt uppdrag påverkar lärarnas arbete i skolan och elevernas resultat."

Vi behöver komma åt den onödiga administrationen. Steg ett är att avskaffa vab-intygen, som vi redan i dag vet inte fyller någon funktion. Låt oss göra detta omedelbart. Mer tid måste frigöras för lärare att ägna sig åt undervisningen och eleverna. På så sätt får elever störst möjlighet att utvecklas. Det tjänar alla delar av samhället på.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef