Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Satsa på mer kompetensutveckling

Företagsledningar och fackliga representanter måste gemensamt ta ansvar för kompetensutvecklingen hos alla anställda.
Anna Ekegren, Christer Colliander/Unionen Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Skulle du ta med familjen på en flygning till semesterparadiset med ett flygbolag som inte underhåller sina flygplan? Förmodligen inte. Och inte skulle du vilja att ditt pensionssparande investerades i ett sådant bolag heller. Men vi både anlitar och investerar oreflekterat i företag som missköter underhållet av sin viktigaste tillgång, nämligen medarbetarna.

Europa har som ambition att bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi. Det tycker vi är en mycket bra målsättning. Alternativet är att planera för minskad anställningstrygghet, minskad reallön och på sikt även minskad social trygghet och livskvalitet.

Mycket görs på EU-nivå och på nationell nivå, både inom den akademiska sfären och inom till exempel högre yrkesutbildning. Men hur går det till ute på de enskilda företagen? Hur väl tar man hand om sin personal när alla vackra ord om humankapital och individuella utvecklingsplaner klingat av? Alldeles för sällan sitter vi ner, företagsledning och fackliga representanter, och tittar gemensamt på hur kompetensförsörjningen och kompetensutvecklingsbehovet ser ut på lite sikt. Alldeles för ofta sitter vi i förhandlingar där vi diskuterar kompetensväxling eller att säga upp personal på grund av bristande kompetens. Inom ramen för våra olika utvecklingsavtal finns goda möjligheter att etablera lokala avtal om kompetensutveckling, men hur vanligt är det att vi har tillvaratagit den möjligheten i praktiken?

Kompetens är färskvara. Den måste underhållas och utvecklas för att vara relevant genom ett helt yrkesliv. Men innan vi går vidare i resonemanget vill vi klargöra vad vi avser med kompetens.

Traditionellt brukar man beskriva kompetens som att veta och kunna, det vill säga man måste dels ha en teoretisk bas, dels ha praktisk erfarenhet så att man kan tillämpa teorin. Men för att få en komplett bild av vad som krävs för att utföra en arbetsuppgift lägger man ofta till vilja och våga, det vill säga man måste vilja lösa en uppgift och man måste våga ge sig på den.

Det är varje arbetslednings ansvar att se till att man uppmuntrar, utvecklar och stimulerar alla dessa fyra delar av kompetensen hos medarbetarna. Det är inte för inte som man numera talar om ledarskapsutveckling och inte chefsutveckling. Ledarskap är en relation mellan den som leder och den som följer, och den som följer går igenom en utvecklingsprocess för varje ny arbetsuppgift som går från nybörjare till expert. En "vis och upplyst" ledare ser till att utveckla sina medarbetare, om inte annat för att chefens arbete blir så mycket enklare om han eller hon är omgiven av ett kompetent team. Att alla, från ägare till anställda och kunder, tjänar på detta är i detta sammanhang bara en trevlig bonus!

Kortsiktighet är sällan en bra idé, vare sig det gäller underhåll av flygplan eller humankapital. Samtidigt ser vi alltför ofta att man diskuterar att säga upp medarbetare som saknar relevant kompetens för nya arbetsuppgifter. För att inte tala om den ständiga urholkningen av reallönen för den som inte hänger med när ny teknik och nya innovationer utvecklar verksamheten. Man har underlåtit att kompetensutveckla sin personal, och när verkligheten hinner ifatt tittar man sig ofta blind på komponenten "veta". Kunskaperna har fått falla i träda i en missriktad spariver. Men hur mycket kostar det att få nya medarbetare så varma i kläderna att de också kan sägas "kunna"? Hur påverkar det engagemanget och lojaliteten bland övriga anställda att signalera att man hellre säger upp och nyrekryterar än utvecklar och premierar trogna anställda? Kanske man skapar en atmosfär där "vilja" och "våga" är satta på undantag!

Det finns knappast någon verksamhet i dagens samhälle som inte i ganska hög grad är kunskapsbaserad. Mycket av arbetet utförs av team, där olika medlemmar står för sin mer eller mindre unika kompetens. Detta leder till ett stort antal ömsesidiga beroenden och ger i sin tur förutsättningar för stimulerande, lönsamma och långsiktigt trygga jobb. Men bara om man hanterar medarbetarna med respekt, och skapar förutsättningar för livslångt lärande och såväl yrkesmässig som personlig utveckling.

Vi menar alltså att det inte bara är rovdrift på människor att inte sköta kompetensutvecklingen på rätt sätt, vi vill hävda att det är ren kapitalförstöring som gör ägare och andra intressenter i företag och organisationer fattigare.

För oss som är fackligt aktiva kan det nog vara nyttigt att fundera på om den traditionella bilden av två parter, det vill säga arbetsgivare och arbetstagare, är komplett.

Betrakta exemplet med pensionssparandet i inledningen. Som löntagare vill jag ha både bra lön och bra pension. Som anställd är jag arbetstagare, som pensionssparare är jag ägare och därmed arbetsgivare via pensionsfondernas aktieinnehav. Men vem är det då vi förhandlar med när vi vill göra väl avvägda investeringar i kompetensutveckling för att säkra långsiktighet och strategiskt fokus i företagen?

Det är inte ägarna vi måste övertyga, utan de företagsledningar och bolagsstyrelser som beslutar om fördelningen mellan löner, investeringar (i bland annat kompetensutveckling för att vårda humankapitalet) och avkastning på det egna kapitalet.

Det börjar kanske bli dags att räcka ut en hand till ägarna för att tillsammans med dem övertyga företagsledningarna om vikten av långsiktighet och av att vårda alla de värden man är satt att förvalta.

Det kan ju inte vara så kul att ha investerat i ett stort och vackert flygplan bara för att se det tappa vingarna och falla till marken när de som skulle sköta underhållet inte haft rätt kompetens för uppgiften. Vi som fackliga företrädare behöver fundera på hur vi kan lyfta upp frågan på agendan för att gå från ord till handling.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB