Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Blanda inte bistånd och militärt stöd!

På plats i Afghanistan har han sett hur förödande det är när gränsen mellan militära projekt och bistånd suddas ut. IT-projektledaren Björn-Åke Törnblom vill satsa mer på humanitärt bistånd och göra de militära insatserna billigare och effektivare.
Björn-Åke Törnblom Publicerad 7 februari 2011, kl 10:26
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har sett vad det innebär när gränsen mellan humanitärt bistånd och militära projekt suddas ut. Jag har arbetat på plats åt Svenska Afghanistankommittén, SAK, i sju år, de senaste två åren som dess säkerhetsansvariga. Biståndsorganisationer bygger sin säkerhet på att projekten förankrats lokalt. SAK får förfrågan från lokalsamhället om stöd och hjälp, vilket i sin tur innebär att de lokalt också garanterar säkerheten. Privata företag och militärer åker ut i full stridsutrustning och erbjuder diverse stöd, ibland med förödande konsekvenser för dess personal och bybefolkningen.

Ett tydligt exempel är kidnappningsstatistiken för 2010. Fram till i oktober hade mer än sextio afghaner som arbetar åt biståndsorganisationer kidnappats av oppositionen. Alla frigavs oskadda. Lokalsamhället skötte förhandlingarna och i väldigt få fall betalades några lösensummor. För dem som arbetat åt privata organisationer med USA-anknytning eller i de militära PRTerna (Provincial Reconstruction Teams) och kidnappats har det gått sämre. Många har dödats och där man släppt personen har stora summor pengar varit inblandade.

Varför hanteras kidnappade så olika? Den väpnade oppositionen samlar information om organisationerna, vad de gör, vem som finansierar dem och liknande, utifrån att man vill skapa sin egen "legitimitet" och dominans i området. Bistånd utgör inget hot. Många i oppositionen är från trakten och även de, deras fruar och barn behöver hälsovård och utbildning. Privata och militärt anknutna projekt förknippas med centralregeringen och "ockupanterna" och blir legitima mål.

I höstas var debatten het om svensk militär och svenskt bistånd i Afghanistan. För mig handlar det inte om bistånd eller svensk militär. Vi är rika nog att finansiera både och om vi vill. Istället handlar det om gränsdragningen mellan bistånd och militära säkerhetsskapande åtgärder.

När utländsk militär dyker upp vid ett biståndsprojekt är det alltid ett hot mot projektet. Oppositionen får lätt för sig att biståndsorganisationen och militären samarbetar. Det riskerar vår säkerhet (och även bybefolkningens) och därför vill vi som arbetar med bistånd inte ha något samarbete med militären i fält.

Flera studier har visat att de amerikanska ansträngningarna att vinna "hearts and minds" inte haft någon som helst positiv effekt och varför skulle svenska ansträngningar i samma ärende ha någon annan inverkan?

För att undvika missförstånd vill jag säga att jag tycker att Sverige skall delta i FN-sanktionerade militära uppdrag. Det vore fegt och osolidariskt att lämna det till Bangladesh, USA eller andra länder. Därför är det ok att delta i ISAF:s insats i Afghanistan. Den Svenska styrkan om 500 personer som utgör en halv procent av de internationella styrkorna, gör dock en mer symbolisk insats med sin närvaro.

Den afghanska armen är svag och otränad och skulle inte förmå motstå den väpnade oppositionen speciellt länge utan det internationella militära stödet. Låt den svenska militären fokusera på det den är bra på: att utbilda den afghanska militären, den väg Sverige beslutat slå in på fram till 2014. Men varför vänta? Militären skall inte leka biståndsarbetare. Det klarar man lika lite som biståndsarbetarna klarar att vara soldater.

I Afghanistan har det trots allt skett stora framsteg. Från sexhundra tusen barn i skola 2001 till över 6 millioner idag, varav 30 procent flickor. Där finns en nationell sjukvårdsstandard. De humanitära vinsterna är enorma och dessa får vi inte svika.

SAK med sina 5?500 lokalanställda (största biståndsorganisationen i landet med bara 15 svenskar och annan internationell personal) sköter sjuk- och hälsovård i fyra provinser för cirka 1,6 millioner människor. Barnmorskor har utbildats i hundratal som hjälper kvinnor på landsbygden med en säker förlossning. Drygt 120 000 barn, 52 procent flickor, på landsbygden går i SAK:s skolor. Kommittén bedriver även landets mest omfattande stöd till handikappade.

I tre fjärdedelar av områdena där SAK arbetar har den väpnade oppositionen (talibaner eller andra) kontrollen. SAK:s arbete bedrivs helt utan stöd från svensk eller annan militär, tack vare en genuin lokal förankring där oppositionen accepterar både flickskolor och kvinnliga anställda.

SAK:s bistånd i Afghanistan är oerhört kostnadseffektivt. En måttstock är att en svensk soldat kostar lika mycket som 2?500 skolbarn under ett år. Sverige satsar drygt 500 miljoner i årligt bistånd till Afghanistan och den tredubbla summan på den militära insatsen.

Här är ett intressant dilemma för mig som skattebetalare: var gör pengarna mest nytta för den vanliga afghanen? Jag tror det finns utrymme att göra den militära insatsen billigare och effektivare och använda mer pengar till det humanitära biståndet där det gör skillnad för den vanlige afghanen. Det är ett effektivare sätt att få bukt med den väpnade oppositionen.

Ståndpunkter:

  • Afghanistankommittén får förfrågan lokalt om stöd och hjälp, vilket innebär att lokalsamhället också garanterar säkerheten. Annat är det med privata företag och militärer som åker ut i full stridsmundering.
  • Bistånd utgör inget hot. Militära projekt förknippas med centralregering och "ockupanterna" och blir legitima mål.
  • Gör den svenska militära insatsen billigare och effektivare och använd mer pengar till humanitärt bistånd. Det är ett effektivare sätt att få bukt med den väpnade oppositionen.
Debatt

Debatt: AI kan ge oss bättre arbetsmiljö

AI kan lätta den administrativa bördan och frigöra tid. Det kommer att leda till friskare arbetsplatser, skriver Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig.

Publicerad 14 maj 2024, kl 06:00
AI med ettor och nollor
AI-tekniken är en underutnyttjad tillgång för att skapa bättre arbetsmiljö, säger Lina Ylander, Ellen Montén och Thibaud Hartwig. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hela Sverige tycks vara på väg in i väggen: stressrelaterad psykisk ohälsa och depression är nu den diagnos som kostar samhället mest i sjukpenning varje år, enligt Försäkringskassan. 

Den senaste tiden har vi hört om företag som inför den ena kreativa friskvårdslösningen efter den andra för att få bukt med de skenande ohälsotalen. Friskvård är viktigt, men meditation i lunchrummet eller höjt friskvårdsbidrag kommer inte att lösa grundproblemen: stress, orimlig arbetsbelastning, bristande ledarskap och chefer som fullkomligt drunknar i administration. 

Istället menar vi, borde fler rikta blicken åt ett annat håll, nämligen mot AI-tekniken. AI-baserad teknik har en enorm potential att lätta den administrativa bördan, frigöra tid, höja kvaliteten på ledarskapet och på så sätt hjälpa oss att skapa både friskare och effektivare arbetsplatser. 

Tekniken är här, redo att användas

Det handlar inte om att ersätta människor med digitala verktyg. Men tänk om vi kunde kombinera medarbetarnas kunskaper och erfarenheter med AI-baserad teknik för att få ut så mycket som möjligt av varje person, utan att de behövde betala med sin hälsa. 

Nu kommer fler och fler AI-baserade verktyg som effektiviserar arbetsuppgifter som tidsplanering, rapportering och dokumentation. De är ofta både kostnadseffektiva och lätta att använda. Tekniken är här, redo att användas. Problemet är att alldeles för få organisationer vet hur de ska dra nytta av verktygen för att förbättra företagshälsan. 

en undersökning från PwC  uppger exempelvis bara 18 procent av svenska företagsledare att de har implementerat generativ AI det senaste året, jämfört med det globala snittet på 32 procent. 

Det behöver inte vara komplicerat att komma igång

Vår erfarenhet är att många chefer tror att de måste göra om affärsplanen eller anlita särskilda “AI-chefer” för att kunna jobba systematiskt utifrån ett hälsoperspektiv. Vi har förståelse för att AI kan kännas stort, läskigt och svårt att greppa, men det behöver inte vara komplicerat att komma igång. 

Tekniken som utvecklas i dag byggs inte för techspecialister utan för administratörer. Snarare än att leta utanför organisationen handlar det om att blicka inåt och börja i frågan: vilka uppgifter tar tid och fokus från vårt kärnuppdrag? Var kan vi frigöra tid så att människor kan göra mer av det de är anställda för, och få en bättre balans i vardagen?

Här är tre steg för att komma igång med AI för att främja företagshälsan:

  1. Kartlägg behoven: vilka repetitiva uppgifter slukar tid för medarbetarna? Låt de som är experter på struktur och process som HR, ekonomi och andra supportfunktioner, hjälpa till att identifiera var AI-verktygen gör störst skillnad i medarbetarnas och chefernas tidspressade vardag.
  2. Undersök vilka tekniska lösningar som blir tillgängliga och gör en “önskelista”. 
  3. Sätt en ambition för hur medarbetarna ska få mindre att göra med hjälp av verktygen. 

Vi menar inte att AI är lösningen på allt. Det är det inte. Men om fler verksamheter vågade utforska AI som ett hälsoverktyg hade vi antagligen sett både friskare, gladare och mer lönsamma arbetsplatser.

/Lina Ylander vd me+ , Ellen Montén vd  KoalaClick, Thibaud Hartwig medgrundare av OrganAI.se

Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad 7 maj 2024, kl 06:00
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare