Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stor risk för ny djup lågkonjunktur

Krisen är långt ifrån över. Världens industriländer har ackumulerat gigantiska budgetunderskott, som nu måste saneras. Och de sociala kostnaderna väntas bli höga i finanskrisens spår, varnar nationalekonomen Stefan de Vylder.
Stefan de Vylder Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De flesta finanskriser har ett likartat förlopp. Först har vi en bubbla som växer. Sedan spricker bubblan. Hus- och aktiepriser rasar. De största förlorarna är de som ägde mest. Men de hade, å andra sidan, störst marginaler. Till förlorarna hör också alla småsparare som lockades att köpa aktier mot slutet. Eller de som köpte bostäder som de inte längre har råd med när krisen är ett faktum.

I finanskrisens kölvatten kommer arbetslöshet och budgetunderskott. I 90-talets Sverige fick vi massarbetslöshet i de branscher som var mest uppblåsta under den föregående perioden, såsom byggnadsindustrin. Däremot fick vi senare god draghjälp från exportindustrin sedan vi tack och lov tvingats släppa stolligheter som en fast växelkurs.

I den sista, och för låginkomsttagare ofta mest kännbara, fasen kommer budgetsaneringen som en räkning på posten. Åren 1992-96 försvann flera hundra tusen jobb inom den offentliga sektorn. Och sedan följde, under Göran Perssons ledning, drastiska nedskärningar i de sociala välfärdssystemen: som försämringar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, nya karensdagar, sänkningar av barnbidrag och bostadsbidrag.

I dag kan man få intryck av att den globala finanskrisen är överstånden. Sedan aktiekurserna bottnat har börsen i Sverige, liksom i en stor del av världen, upplevt en mer än femtioprocentig uppgång. Ånyo tycks banker och finansbolag bada i likviditet, efter de massiva stödpaket som världens centralbanker försett dem med. Och trots maningar om återhållsamhet från världens politiker beviljar finansbolagens styrelser på nytt feta bonusar åt de bankdirektörer som för ett och ett halvt år sedan tiggde och bad om statliga garantier.

Det finansiella systemet har kanske räddats, men det har inte reformerats. Snarare tvärtom: efter konkursen för Lehman Brothers har samtliga OECD-länder förklarat att något sådant aldrig ska hända igen. Alla stora finansbolag har fått löften om att slippa gå omkull. Insättargarantier har införts, eller höjts. Risktagandet fortsätter, nu med explicita garantier från regeringar, riksbanker och skattebetalare. Går det riktigt dåligt är det någon annan som betalar.

Ekonomisidorna har sedan i höstas tävlat om att skönja "gröna skott" i den globala konjunkturen. Ånyo haglar aktietipsen. Priserna på bostadsrätter i Stockholms innerstad slår nya rekord.

Men krisen är inte över. Och det finns en stor risk att vi går in i en djup global lågkonjunktur någon gång år 2011 eller 2012, när i stort sett alla länder utom Norge och Saudiarabien försöker sanera sina statsbudgetar.

Aldrig tidigare i modern tid har världens industriländer, och många av medelinkomstländerna, ackumulerat så gigantiska budgetunderskott som åren 2008-2010.

Det är ännu för tidigt att säga vilka sociala kostnader finanskrisen kommer att lämna efter sig i Sverige. Men de kan bli höga.

Revorna i vårt generella välfärdssystem har vuxit. Den svenska modellen vilar på socialförsäkringssystem enligt inkomstbortfallsprincipen, vilket förutsätter att människor kommit in i systemet men sedan drabbas av mer eller mindre kortvariga problem som sjukdom eller arbetslöshet. Även vår föräldraförsäkring baseras på att man får barn först efter inträdet på arbetsmarknaden.

Men redan under 90-talskrisen såg vi hur många det var som aldrig kommit in i systemet, det vill säga fått fotfäste på arbetsmarknaden. 

Sedan 2008 har antalet arbetslösa ökat snabbt. Till detta ska läggas att de senaste årens trend mot ökad osäkerhet på arbetsmarknaden - färre fasta jobb, och högre andel vikariat, projekt- och timanställningar - har förstärkts i krisens spår.

De största förlorarna hittills är unga vuxna samt människor med invandrarbakgrund. Antalet arbetslösa som är födda i ett utomeuropeiskt land har ökat med hela 50 procent sedan 2008.

Sverige blir alltmer tudelat. Klyftorna ökar. De som har fasta jobb har tack vare jobbavdrag, skattelättnader och låga räntor en högre disponibel inkomst än någonsin. De rika kan också glädja sig åt avskaffandet av alla skatter på arv och gåvor (som en socialdemokratisk regering tog bort) och förmögenheter (alliansregeringens gåva). Men alla de andra?

En utilitaristiskt lagd filosof skulle kanske säga: "Det är helt OK. Att en fjärdedel av befolkningen har fått det sämre är beklagligt, men uppvägs mer än väl av att tre fjärdedelar faktiskt har fått det bättre." Men är det den utvecklingen vi vill ha?

Ungdomsarbetslösheten är rekordhög redan i dag.

Många ungdomars bostadssituation är förtvivlad, men de politiska svaren lyser med sin frånvaro. Brist på små hyreslägenheter, dyra lägenheter, krav på fast jobb och inga betalningsanmärkningar utgör var för sig en effektiv spärr för många unga att etablera sig på bostadsmarknaden. I dag saknar varannan ung vuxen mellan 20 och 27 år i Stockholm egen bostad. Fler och fler unga vuxna bor kvar i föräldrahemmet, i regel mot sin - och förmodligen också föräldrarnas - vilja.

Allra svårast är situationen vad gäller både jobb och bostad  för ungdomar med osvenska efternamn.

Var finns de politiska visioner som skulle kunna entusiasmera en ungdomsgeneration som inte bara vill piratkopiera utan som först och främst vill ha jobb och bostad?

I ett av världens rikaste länder har många unga, enligt rader av studier, stora och växande psykiska problem. Värst är det för tonåriga flickor och arbetslösa unga vuxna.

Socialbidrag, det yttersta - och starkt integritetskränkande - skyddsnätet var aldrig avsett att utgå till mer än en mycket liten del av befolkningen. I dag uppbär var fjärde ung vuxen socialbidrag eller, som det nu heter, försörjningsstöd.

Det makroekonomiska utgångsläget 2008 var bättre än när 90-talskrisen briserade. Men vi gick in i dagens kris med försvagade skyddsnät, och med redan slimmade organisationer.

I krisens spår avskedas många som inte hänger med i det hårdare tempot.

Om utvecklingen fortsätter som nu riskerar vi en situation där uppåt 80 procent av befolkningen jobbar för mycket och 20 procent inte alls. Vilket vore förfärligt, både mänskligt och samhällsekonomiskt.

Stefan de Vylder är aktuell med boken
"Världens springnota. Finanskrisen och vägen framåt."

Ståndpunkter:

  • Flertalet finanskriser har ett likartat förlopp. Och i krisens kölvatten kommer arbetslöshet och budgetunderskott. I den sista och för löntagarna mest kännbara fasen kommer drastiska nedskärningar.
  • De finansiella systemen har nu kanske räddats, men de har inte reformerats. Risktagandet fortsätter med garantier från regeringar, riksbanker och skattebetalare.
  • Stor risk att vi inom ett par år går in i en ny djup lågkonjunktur när i stort sett alla, utom Saudiarabien och Norge, försöker sanera sina statsbudgetar.
  • Klyftorna ökar och Sverige blir allt mer tudelat. Om det fortsätter som i dag riskerar vi en situation där 80 procent jobbar för mycket och 20 procent inte alls.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Remote work is worth being bargained for

Companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. I believe Swedish unions must work to protect remote members’ rights and avoid the unnecessary upheaval of their lives, writes software engineer Clément Pirelli.
Publicerad 16 december 2025, kl 09:15
Remote work Clément Pirelli,  Software Engineer at EA Frostbite
A return to the office has dire consequences for remote or hybrid employees, writes software engineer Clément Pirelli. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

While remote work is not a new phenomenon, the COVID-19 pandemic proved the efficacy of the remote model on a large scale by forcing most white-collar businesses to switch to working remotely. 

Since then, employees have begun building their lives around this new norm; some of course chose to return to the office when the pandemic ended, if only part time (so-called hybrid work), but many chose to continue working remotely, which cemented remote working as a legitimate and systematically applied work model in many industries.

Recently however, a majority of companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. These changes are often mandated by decision-making bodies outside of Sweden, lack scientific or evidence-based justification, and are unilaterally determined.

Workers are now forced to move or commute for hours a day

Employers often describe remote working as a benefit which can be given and taken away at will, but a change of work model has serious consequences for remote workers’ daily life: even if they were hired as a remote employee, they are now forced to move or commute for hours a day to a distant office where, in the cases of distributed or international companies, their colleagues might not even be located. 

If their company has offices in other countries, they’re either forced to stay to take part in meetings in other timezones, or allowed to take the meeting… at home, remotely! They now face difficulties managing childcare, pets and other caretaking responsibilities; their work and daily life conflict.

Employers spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in

But employees are not the only ones negatively affected by the change: employers are also worse off. They spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in, and thus become less attractive for new recruits, both Swedish and international. 

Some believe we should go back to the office because outsourcing is then less of a problem, but this argument simply doesn’t hold up to scrutiny, at least not for the tech industry: Sweden has 250’000 tech employees according to TechSverige, and many are top talent who moved here in search of better working conditions. Sweden’s workforce is competitive globally, and it’s exactly the Swedish model which made this happen.

But we have to maintain the excellent working conditions Sweden is known for if this is to continue, and this can no longer be done without discussing remote working. It’s clear the question must be negotiated, not just between unions and employer organisations, but also locally between companies and their clubs

/Clément Pirelli, software engineer at EA Frostbite