Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sveket mot de sjukskrivna

Debatten om »sjukskrivningsepidemin« har varit fylld av myter och felaktigheter, hävdar statsvetaren Björn Johnson. Främsta orsaken till den stora ökningen är ett havererat rehabiliteringssystem, som förvärrats av en rad politiska beslut.
Björn Johnson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kring millennieskiftet ökade den svenska sjukfrånvaron dramatiskt. På bara några år fördubblades antalet sjukdagar. Men tvärtemot vad som togs för givet handlade det väsentligen inte om någon sjukskrivningsepidemi. Nästan hela ökningen berodde på att långtidssjukskrivningarna blev längre - inte på att fler blev sjukskrivna.

I den offentliga debatten fördes en hård kamp mellan de aktörer som ville förklara den påstådda epidemin med försämrad arbetsmiljö och de som ville förklara den med ökat fusk och överutnyttjande. Arbetsmarknadens parter fanns, föga förvånande, på motsatta sidor i debatten. I min bok "Kampen om sjukfrånvaron" visar jag att många av de påståenden som fördes fram av aktörerna var felaktiga eller överdrivna. Debatten var full av myter och missförstånd.

Forskningen har visat ett starkt samband mellan dåliga arbetsmiljöer och hög sjukfrånvaro. Det är också väl belagt att överutnyttjande förekommer i alla försäkringssystem, inklusive den svenska sjukförsäkringen. Men varken sämre arbetsmiljö eller ökat överutnyttjande kunde förklara ökningen av sjukfrånvaron. Sådana förändringar borde även ha lett till fler sjukskrivningar, inte bara till längre sjukskrivningstider.

Ökningen berodde istället på att rehabiliterings- och anpassningsarbetet ute på arbetsplatserna hade havererat. Därför ökade sjukfrånvaron framför allt hos större arbetsgivare; det var där som det tidigare hade funnits ett organiserat system för att hjälpa långtidssjukskrivna tillbaka till arbetet.

Den bärande tanken var en helhetssyn på individen. Sjukskrivna skulle, så långt det bara var möjligt, återvända till sina tidigare arbetsplatser, om nödvändigt med anpassade arbetsuppgifter eller reducerad arbetsbörda. Däremot ansågs det inte realistiskt att äldre med sviktande arbetsförmåga skulle behöva flytta eller omskola sig för att konkurrera med friska på den öppna arbetsmarknaden. Detta var en human ordning, och effektiv även för arbetsgivarna. Staten gick nämligen in som en garant, så att anpassningsarbetet kunde ske utan att arbetsgivarnas verksamhet äventyrades.

Hösten 2005 publicerade sociologen Tor Larsson från Arbetslivsinstitutet en forskningsrapport, där han pekade på sambandet mellan den höga sjukfrånvaron och det havererade rehabiliteringssystemet. Larsson visade även varför detta system hade slutat fungera. Det är en fascinerande beskrivning av hur olika beslut och processer tillsammans ledde till ett såväl oförutsett som oönskat resultat.

En central förändring var att arbetsgivarna under krisåren på 1990-talet sparade bort många av de resurser som tidigare hade funnits för omställningslösningar. 

De negativa effekterna av nedskärningarna förstärktes av olyckliga politiska beslut. Under 1970- och 1980-talen tillhandahöll staten flera olika redskap för att hjälpa till med anpassningsarbetet. Om den anställdes arbetsförmåga inte var tillräcklig för heltidsarbete kunde försäkringskassan ibland gå in och "köpa ut" halva tjänsten genom förtidspension.

I mer sällsynta fall kunde arbetsförmedlingen hjälpa till genom att knyta ett lönebidrag till den anställde - på så sätt kunde arbetslöshet undvikas.

Utöver detta fungerade företagshälsovården som ett opartiskt medicinskt stöd i anpassningsarbetet. Företagshälsovården hade en god överblick över arbetsmarknaden, och kunde ibland hjälpa till med att ordna arbetsträning hos någon annan arbetsgivare.

Under 1990-talet fattade dock riksdagen flera beslut som innebar att dessa redskap successivt försvann. Möjligheten till lönebidragsanställningar togs bort. Det statliga stödet till företagshälsovården drogs in. Deltidspensionering förbjöds om personen teoretiskt sett kunde fungera i ett annat arbete.

Resultatet av allt detta blev dramatiskt minskade omställningsmöjligheter. På bara några år tredubblades de riktigt långa sjukskrivningarna. Tiotusentals människor blev kvar i passiva sjukskrivningar, år efter år, utan att vare sig arbetsgivarna eller myndigheterna hade någon hjälp att erbjuda. Många blev så småningom utköpta av sina arbetsgivare, och förvandlades därmed till sjukskrivna arbetslösa.

Denna förklaring är politiskt sprängstoff: De politiska reformer som fick rehabiliteringssystemets att kollapsa initierades av socialdemokratiska regeringar, för att sedan beslutas i riksdagen under politisk enighet över blockgränserna.

För att spetsa till det: om Tor Larssons förklaring stämmer så orsakades den höga sjukfrånvaron av politiskt fattade beslut på statlig och kommunal nivå. Sedan har de politiska aktörerna turats om att skylla ifrån sig, först på arbetsgivarna, därefter på de sjukskrivna.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så märkligt att Larssons rapport i stort sett förbigicks med tystnad. Den måste ha upplevts som ett allvarligt hot av de aktörer som investerat resurser och prestige i andra förklaringar. Arbetsmarknadens parter och de politiska partierna hade bundit upp sig så starkt för sina problembeskrivningar att några drastiska omprövningar inte var att tänka på. Valrörelsen var i antågande. För den borgerliga alliansen var en förstärkt arbetslinje i socialförsäkringen och kraftåtgärder mot "fusket" en potentiell vinnarfråga.

När Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning presenterade sitt slutbetänkande 2006 nämnde den inte ens Tor Larssons forskning. Värt att notera i sammanhanget är att Hedborg, tidigare sjukförsäkringsminister och generaldirektör för Riksförsäkringsverket, ansvarat för några av de reformer som Larsson pekade ut som särskilt "giftiga".

Om Tor Larsson har rätt så innebär det att inga av de förändringar som genomförts i sjukförsäkringen har tagit tag i själva grundproblemen. Intresset för omställningslösningar är fortfarande obefintligt bland många arbetsgivare. De svårtolkade sjukförsäkringsreglerna har blivit än mer gåtfulla i och med den så kallade rehabiliteringskedjan.

Hur dessa problem ska kunna lösas är omöjligt att svara på idag. Men att vi behöver en sakligare debatt om socialförsäkringarna och den svenska välfärden är helt uppenbart.

Ståndpunkter:

  • Den stora ökningen av sjukfrånvaron i början av 2000-talet berodde på att långtidssjukskrivningarna blev längre - inte på fler sjukskrivna.
  • Bakom ökningen låg ett havererat rehabiliterings- och anpassningsarbete ute på arbetsplatserna.
  • Olika resurser för omställning bantades bort under krisåren på 90-talet. Intresset för den här typen av lösningar är alltjämt obefintligt bland många arbetsgivare.
  • Politiska beslut, som slopat statligt stöd till företagshälsovården, har gjort saken än värre. Till detta kommer allt snårigare sjukförsäkringsregler.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Distansarbete är värt att förhandla om

Inom tech-industrin har topptalanger flyttat till Sverige för de goda arbetsvillkoren och möjligheten att få jobba på distans. När företagen tvingar tillbaka anställda till kontoret riskerar de att tappa både förtroende och talang, skriver Clément Pirelli.
Publicerad 16 december 2025, kl 09:15
Hybridarbete och distansjobb
Sverige kommer att tappa kompetens och talang om företag börjar kalla tillbaka anställda till kontoret, skriver Clément Pirelli, software engineer på EA Frostbite. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Distansarbete är ett ganska gammalt fenomen, men covid-pandemin visade att det fungerar i stor skala. De sista åren har tjänstemän börjat bygga sina liv runt denna nya norm.

Visst valde några att gå tillbaka till kontoret när pandemin tog slut, men fler valde att fortsätta jobba på distans, vilket gjorde att distansarbete blev en väl fungerande arbetsmodell i många branscher.

På senaste tiden har dock arbetsgivare börjat beordra tillbaka sin personal till kontoret. Beslutet har i många fall inte sitt ursprung i Sverige, saknar vetenskapliga eller datadrivna motiveringar, och är ensidigt bestämda.

Livspusslet går inte längre ihop

Arbetsgivare beskriver ofta distansarbete som en förmån som kan tas bort när som helst, men förändringar av arbetsmodellen får allvarliga konsekvenser i distansarbetarnas vardag. 

Även den som anställts på distans tvingas nu flytta eller pendla i timmar per dag. Många gånger till ett avlägset kontor – och på företag med flera kontor finns det ibland inte ens kollegor på plats. 

På grund krav på kontorsnärvaro har anställda fått svårt att hantera barnomsorg, husdjur och andra vårdnadsansvar; livspusslet går inte längre ihop.

Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är  den svenska modellen som har gjort det möjligt

Anställda är inte de enda som påverkas negativt, även arbetsgivarna får det sämre när de kräver jobb på plats. De betalar enorma summor för kontor många inte vill jobba på, och blir mindre önskvärda vid nya rekryteringar, både från Sverige och andra länder. 

Vissa anser att vi borde gå tillbaka till kontoret för att risken för outsourcing blir mindre, men det gäller inte för tech-industrin i alla fall. Sverige har 250 000 tech-anställda enligt TechSverige, och många är topptalanger som flyttat hit i jakt på bättre arbetsvillkor. 

Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är just den svenska modellen som har gjort det möjligt. Men då måste vi i Sverige fortsätta att upprätthålla goda arbetsvillkor, och det kan inte längre göras utan att prata om distansarbete. 

Det är tydligt att frågan måste förhandlas, inte bara mellan fack och arbetsgivarorganisationer, utan också mellan företag och deras klubbar.

/Clément Pirelli, software engineer, EA Frostbite