Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivarna tar inte sitt ansvar!

Tänker arbetsgivarna abdikera? Det är en fråga som måste ställas vid en granskning av Svenskt Näringslivs ståndpunkter.
Cecilia Fahlberg Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Arbetsgivarförbunden verkar vara på väg att kliva av sin roll som ansvarstagande parter på arbetsmarknaden. Noll - både i procent och kronor - i de centrala löneavtalen och fritt fram för att man på varje företag ska kunna försämra anställningsvillkoren. Det är det som Teknikföretagen, Almega och andra viktiga arbetsgivarförbund säger att de vill ha. Inte bara 2010 utan även kommande år. Det är att abdikera från sin roll som ansvarstagande part, och därmed även från den svenska partsmodell som under årtionden framgångsrikt har byggt tillväxt, välfärd och en väl fungerande arbetsmarknad. En modell som innebär att fackförbund och arbetsgivarorganisationer genom kollektivavtal sätter normen för löner och anställningsvillkor i de olika branscherna.

Vi begär 2,6 procents löneökning i de centrala avtalen. Det är både möjligt och rimligt. Konjunkturinstitutet varnar för att uteblivna eller låga löneökningar leder till sämre köpkraft, mindre fart i samhällsekonomin och risk för fler arbetslösa. När vi har granskat de tjugofem största företagen ser vi att de allra flesta av dem även under krisåret 2009 gjorde goda och ibland även förbättrade resultat. Klubbarnas bedömningar inför det närmaste året visar att det pekar uppåt i de allra flesta branscherna - export, försäljning och vinster kommer att öka även i företag som har hård konkurrens från utlandet. Det finns alltså utrymme i företagen för höjda löner och förbättrade arbetsvillkor, i form av mer kompetensutveckling och jämställda löner för dem som arbetar ihop vinsterna.

Att inte vilja träffa avtal som innehåller löneökning för branschen - det är att inte ta ansvar för en väl fungerande arbetsmarknad. Det är att istället att låta mindre lönsamma företag - eller i hög grad lönsamma som styrs från andra sidan jordklotet - få konkurrensfördelar genom lägre löner och försämrade anställningsvillkor.

Nej, det som framstår som en abdikation rymmer i själva verket en annan verklighet. Det handlar om att arbetsgivarna ser en möjlighet att flytta fram sina positioner. Deras ambition är att öka sin egen makt.

När vi frågat klubbarna om deras erfarenheter är svaret entydigt: Om inte det centrala avtalet anger löneutrymmet kommer klubbarna i kraftigt underläge. Många medlemmar skulle bli helt utan berättigad löneökning. Det skulle bli alltför lätt för arbetsgivare att bara säga nej. På de arbetsplatser där medlemmarna inte har fackliga företrädare blir det helt skrivet i stjärnorna om det blir några lönehöjningar överhuvudtaget.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.