Enligt en av de senaste artiklarna sägs det också att vi tar med mamma eller pappa till våra jobb när vi löneförhandlar.

Nog för att vi curlats mest i syskonskaran, blivit väl omhändertagna från dagis upp till gymnasiet, haft oändligt många val som lagts på oss som vi inte velat göra utan att diskutera med våra päron först. Exempelvis inför gymnasiet, om det var musik, matte, media eller språk man ville satsa på. Vi har hela tiden bollat våra idéer med dem även om beslutet alltid legat hos oss själva. Våra föräldrar har stöttat oss och engagerat sig i det mesta. Men ingen av mina vänner, eller vänners bekanta har tagit med mamma till lönekontoret eller in till chefen. Ingen.  Jag öppnar inte ens lönekuvertet inför mina föräldrar, än mindre tar jag med dem till jobbet.

Enligt Synovate, som gjort en undersökning på uppdrag av tidningen Chef, har en av tio chefer varit med om att deras 80-talisters föräldrar är med och diskuterar sina barns löner, villkor eller scheman.

Men då leder väl frågan direkt  till vilka föräldrarna är? Curlingföräldrarna.

Anders Parment, doktor i företagsekonomi och författare till boken "Generation Y", säger att vi (generation Y) inte accepterar något utan en förklaring. Och att vi erkänner alla våra svagheter. Men att våra föräldrar följer med oss - som är någonstans mellan 20 och 30 år  - ända till löneförhandlingarna låter i mina öron väldigt osunt och osant. 

Och eftersom det "bara" är en av tio chefer som känner igen sig i det här är det inte helt vanligt trots allt. Vi är en hel generation så det är mer troligt att en viss generation föräldrar åt oss 80-talister är problemet. Det är de som fostrat sina barn, men vilka det är låter jag vara osagt, problemet har redan skett och vi kommer inte att ta efter dem...