Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jobbavdraget måste av rättviseskäl permanentas

Urban Olsson skriver öppet brev till Unionens 55 000 pensionärsmedlemmar.
Urban Olsson Publicerad
Urban Olsson
Urban Olsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste årens debatt om jobbskatteavdraget bygger ofta på felaktiga grunder och blir därmed inte saklig. Fakta är att regeringen via riksdagen har infört en skattereduktion på arbetsinkomster för alla som arbetar i viss omfattning. Det är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att göra arbetet mera "lönsamt" och för att göra så många som möjligt oberoende av samhällsbidrag. Pensionärerna betalar inte någon extra skatt men får - helt logiskt - inte "jobbavdrag" utan att arbeta - därav namnet! Om pensionären däremot väljer att arbeta får han/hon göra ett högre avdrag än övriga. Därutöver har pensionärer högre grundavdrag.

För 2009 har genomförts ytterligare förbättringar för pensionärerna. För dem som har en lägre pension höjs grundavdragen ytterligare, vilket givetvis höjer pensionen. För pensionärer med högre pension sänks skatten. Också jobbskatteavdraget förbättras och gör det ännu mer lönsamt att arbeta parallellt med uttag av pension efter fyllda 65 år. Skattereduktionen görs nu redan från arbetsinkomstens första krona. Detaljinformation kan ni få via ert lokala skattekontor. 

I de allra flesta fall är arbete förenat med olika typer av omkostnader, till exempel måltider och resor. Fr o m inkomståret 2009 får avdrag för resor göras först när kostnaden överstiger 9 000 kr (tidigare 8 000 kr). För småavdrag relaterade till inkomstens förvärvande ska kostnaden överstiga 5 000 kr (tidigare 4000 kr) för att avdrag ska medges. Därutöver betalar, som bekant, en stor grupp arbetstagare avgifter till fack och a-kassa.

Jobbskatteavdraget är de facto en skattekompensation för de  icke avdragsgilla omkostnaderna för inkomstens förvärvande. Det går alltså inte att hävda att pensionärer skulle vara skattemässigt missgynnade i förhållande till dem som arbetar. Dagens ordning skapar tvärtom större rättvisa mellan grupperna! Därför måste jobbavdraget permanentas.

Slutligen är det värt att notera att (s) i sin skuggbudget för 2009 accepterade de två första stegen av reformen, men att de ändå i många sammanhang argumenterar kraftfullt emot jobbskatteavdraget. Men Östros & Co - om avdraget är så orättvist gentemot pensionärerna - varför går ni då inte från ord till handling och säger att ni avser att gå till val 2010 på att ta bort jobbavdraget?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag