Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: De papperslösa i Sverige

De papperslösa i Sverige uppskattas till mellan 30 000 och 50 000. Många håller sig undan av rädsla för utvisning. Facket vill att deras arbete ska avkriminaliseras skriver Björn Öijer, chefredaktör på Kollega.
Björn Öijer Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Papperslösa kallas de som saknar arbets- och uppehållstillstånd. De skiljer sig från gästarbetare eller säsongarbetare med tillfälliga arbetstillstånd. Tillsammans ingår de i gruppen migrantarbetare, som även räknar akademiker och kvalificerade yrkesarbetare.

Sverige har i likhet med flertalet EU-länder inte ratificerat FN:s och ILO:s deklarationer till skydd för migrantarbetare, både legala och irreguljära, och deras familjer. Det är fortfarande ett brott att jobba här utan tillstånd. LO och TCO kräver att de papperslösa avkriminaliseras. Samtidigt vill organisationerna skärpa straffet för arbetsgivare, som anställer sådana personer. Arbetsgivare som utnyttjar papperslösa och till exempel betalar oskäliga löner eller ingen lön alls ska kunna dömas till skadestånd.

Europafacket EFS har tagit ställning för de papperslösa och menar att de ska ha samma rättigheter i arbetslivet som alla andra anställda, även rätten att bli medlem i en fackförening. I Sverige är det ännu bara syndikalisterna, SAC, som organiserar papperslösa. TCO-styrelsen har sagt att gruppen i princip skulle kunna erbjudas medlemskap i facket, även om det skulle bli en del administrativt krångel (både adress och personnummer kan saknas).

De papperslösa jobbar för det mesta på byggen, i jordbruket och i städbranschen. Fastighetsanställdas förbund har gett ut en rapport från just städbranschen inom projektet RITA (Rättvis ingång till arbete). Men det var Seko som först uppmärksammade de papperslösas situation, på LO-kongressen 2002, sedan det blivit känt att utländska arbetare städade tunnelbanan i Stockholm för svältlöner.

En tvärfacklig uppbackning sker sedan 3 september via ett fackligt center för papperslösa, på Kammakargatan i Stockholm. Se faktaruta.

Stöd till papperslösa

  • Fackligt center för papperslösa, Kammakargatan 47, har öppet måndagar 15-21. Telefon 076-3058224. Centret är ett samarbete mellan nätverket Papperslösa i Stockholm och LO, TCO och nio fackförbund. Här kan papperslösa få information om sina rättigheter. Facket kan också ställa upp med juridiskt stöd och driva pilotfall.
  • Nätverket Papperslösa i Stockholm bildades 2007. De har varje onsdag ordnat möte utanför Riksdagshuset. Man ger ut en tidning som heter Papper. Talesman är Yacine Asmani, ingenjör från Algeriet.
  • Nätverket dennaonsdag, www.dennaonsdag.org, samlar papperslösa i hela Sverige. De kommer från Bolivia, Kongo, Azerbadjan, Indien, Bangladesh, Peru, Eritrea, Etiopien, Somalia och Iran. Nätverket kräver att alla papperslösa i Sverige får uppehållstillstånd.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas