Den gamla jämställdhetslagen:
Företag skulle kartlägga om det fanns löneskillnader mellan kvinnor och män. Företag med färre än tio anställda slapp det. I den årliga jämställdhetsplanen skulle företagen redovisa vad man skulle göra för att rätta till de löneskillnader man hittade.
Facket fick inte se alla anställdas löner.
Diskrimineringsförbudet gällde bara vid anställning, befordran eller utbildning för befordran.
Jämställdhetsombudsmannen, Jämo, skulle i första hand försöka få företagen att frivilligt leva upp till jämställdhetslagen. Arbetsgivarna var skyldiga att lämna ut de uppgifter Jämo krävde.
Den skärpta lagen:
Arbetsgivaren och de lokala facken ska tillsammans årligen kartlägga och analysera löner och andra anställningsvillkor för att se om det finns skillnader mellan könen vid lika eller likvärdiga arbeten. Detta gäller alla företag. Företagen måste göra en handlingsplan för hur osakliga löneskillnader ska åtgärdas. Företag med färre än tio anställda behöver ingen handlingsplan. En definition av likvärdigt arbete införs i lagen.
I kartläggningsarbetet har facket under tystnadsplikt rätt att se alla anställdas löner, även de oorganiserades, för att kunna upptäcka lönediskriminering.
Diskrimineringsförbudet gäller under hela rekryteringsprocessen, även om inget anställningsbeslut fattas.
Jämo har rätt att göra egna undersökningar på ett företag för att se om diskriminering förekommer.
NIKLAS HALLSTEDT © siftidningen 2000
