Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

35 000 är fast i fas 3

35 000 människor befinner sig i fas 3 - "ändstationen för
de arbetslösa". Vi har träffat Finn, Lars-Erik, Örjan och Anna. Här är deras berättelser.
Niklas Hallstedt Publicerad
Tänk dig att du går till jobbet fem dagar i veckan. Ungefär som de flesta gör. Bara med den skillnaden att det inte är något jobb, utan en sysselsättning. En dag kan du exempelvis få i uppdrag att måla en stol grön. Nästa dag ska du måla samma stol blå. Dagen därpå ska den bli gul. Och så fortsätter det, dag efter dag. Och för detta får du en ersättning som gör att du kan äta och bo, men inte så mycket mer.

Det låter onekligen som en plågsam mardröm, lite som när Bill Murray fastnar i tiden i filmen Måndag hela veckan. Varje morgon när han vaknar är det samma dag som dagen innan. Bill Murray lyckas ta sig ur det genom att bli en bättre människa.

För de runt 35 000 människor i Sverige som befinner sig i fas 3, eller sysselsättningsfasen som det numera heter, av jobb- och utvecklingsgarantin finns inte den utvägen.

Fas 3 saknar nämligen slut. Inte förrän du fyller 65 blir du befriad. Det gör att man kan ifrågasätta om fas 3 är en korrekt benämning. Handlar det inte mer om ett tillstånd än en fas?

Men det är sant, att någon sätts på att måla om samma stolar gång på gång är extremt och kanske ett orättvist exempel även om det förekommit. Tvärtom upplever många att de gör något vettigt, visar de utvärderingar som gjorts.

Många har på egen hand skaffat sysselsättning i ideella föreningar som arbetar med saker som de är intresserade av och tror på. 

Men faktum kvarstår, själva grundidén bygger på en motsättning: i fas 3 ska man utföra sysslor som liknar ett vanligt arbete, däremot får man inte utföra ett "riktigt" arbete eftersom det skulle kunna ha negativa effekter för arbetsmarknaden.

Det visar sig naturligtvis också: en del fas 3:are upplever att de sätts på att göra "riktiga" jobb med "oriktig" betalning. Som när "Anna" i artikeln här intill berättar om när hon erbjöds en fas 3-placering hos en fastighetsägare: hon skulle måla om hans lägenheter och rensa hans rabatter. På vilket sätt skiljer det sig från ett ordinarie arbete? Skulle inte dessa uppgifter ha blivit utförda i annat fall?

Andra fas 3:are upplever motsatsen: de kastar bort sin tid på att göra fullständigt meningslösa saker. Lars-Erik Kallesøe-Larsson, en annan av dem vi intervjuat, är en. "Där fick jag bara stå och sortera muttrar och skruvar", säger han om en placering han hade.

Det ligger i sakens natur att dylika problem uppstår. De som anordnar en sysselsättning får 225 kronor per dag, eller 5 000 kronor i månaden, för varje person de tar emot. Det har gett en del anordnare möjlighet att tjäna grova pengar, däremot har de inte alltid lyckats ordna sysselsättning som känts meningsfull.

För somliga uppfattas sannolikt fas 3 mer som ett straff än något annat. På en chat om fas 3 som Arbetsförmedlingen ordnar skriver Vger: "Att döma någon till samhällstjänst utan att det först har varit domstolsprövning i en opartisk domstol är enligt gällande rätt helt förbjudet."

Fas 3 ska, om man lyssnar till de ansvariga, få människor som befinner sig långt från arbete att komma lite närmare och öka deras anställningsbarhet.

Sällan lyckas man dock. Det är i och för sig inte konstigt. Oddsen är de sämsta tänkbara. För att hamna i fas 3 måste man ha varit utan jobb länge: först ska man ha haft sin a-kasseperiod på 300 dagar, sedan ska man ha passerat fas 1 och fas 2 på sammanlagt 450 dagar. Faktum är att snittiden i arbetslöshet för fas 3:are ligger på över tusen dagar. Dessutom: en relativt stor andel av dem har funktionsnedsättningar, många är också över 50 år.

Hur attraktiv är man på arbetsmarknaden i det läget? Det är också en orsak till att många i fas 3 inte är pigga på att prata om det.

Fast det vore fel att säga att läget är omöjligt för den som hamnat i fas 3.

Runt 30 procent får faktiskt jobb, visar en studie från IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.  Visserligen handlar det till två tredjedelar om subventionerade arbeten där staten går in och betalar en del av kostnaden.

"Det går inte att säga om det är ett bra eller dåligt resultat, vi vet ju inte vad som skulle ha hänt med dem om de inte deltagit i jobb- och utvecklingsgarantin", säger Sara Martinson på IFAU, som är en av dem som står bakom studien.

"Jag tycker inte att man ska gå i diket och säga: titta
vad få. Man ska tänka på att det här en väldigt speciell grupp."

IFAU:s rapport är också en av dem som visar att många i
fas 3 trots allt är nöjda.

"Man måste komma ihåg att arbetslöshet är
självgenererande. Går man utanför och söker jobb tappar man självförtroende och självkänsla, och känslan av meningsfullhet. Här upplever många att de får det",konstaterar Sara Martinsson.





Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.