2011 var det enda året under hela 2000-talet som de anställda inom industrin inte fick någon reallöneutveckling. I själva verket sjönk reallönerna med 0,2 procent. Anledningen var låga löneökningar i kombination med högre inflation. Men det tappet återtogs med råge förra året.

Unionens mål i varje avtalsrörelse är att medlemmarna ska ha reallöneutveckling, att siffran i avtalet ska ge ökningar som överstiger den allmänna prisökningen. Det är en anledning till att industrins parter är måna om att alltid sätta märket.

- Man kan inte med automatik förvänta sig reallöneökningar varje år. Det förutsätter att den internationellt konkurrensutsatta sektorn behåller sin konkurrenskraft. Sedan Industriavtalet kom till och vi tillämpar nya normer för lönebildning och normering har det gått bra, säger Gösta Karlsson, tf chefsekonom på Unionen.

Medellönen för tjänstemän i industrin låg 2012 på 38 200 kronor, högre än för Unionens medlemmar totalt. Allra mest, i snitt 39 000 kronor, tjänar de som jobbar inom Teknikarbetsgivarnas avtalsområde, bland annat fordons- och verkstadsindustrin. 

De lägst betalda tjänstemännen i industrin arbetar inom Träindustrins avtalsområde, i snitt 31 800 kronor. Det är dock mer än snittlönen för hela den arbetande befolkningen, där snittet ligger på 29 800 kronor.

Medellöner i industrin

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       *I kategorin tjänstemän finns både Unionenmedlemmar och medlemmar i Sveriges Ingenjörer. I kategorin arbetare finns medlemmar i Livs, IF Metall och GS.