Sedan 1995 går det att avtala bort övertidsersättningen. I gengäld erbjuds ofta en extra semestervecka och en liten lönehöjning.
Enligt Paul Ellemark på SIF:s förhandlingsavdelning har andelen ökat under slutet av 90-talet.
Det förekommer framförallt i nya branscher och bland unga och välutbildade. Ofta får man skriva på redan vid anställningen.
Att man förhandlat bort rätten till övertidsersättning innebär inte att man måste ställa upp och jobba när helst arbetsgivaren kräver det.
Arbetsmiljölagen säger att man inte får organisera arbetet så att ohälsa uppstår och enligt ett EG-direktiv får man inte arbeta mer än 48 timmar i veckan. Det går inte att förhandla bort, säger SIF:s arbetstidsexpert Lennart Sjösten.
I praktiken bryts det därför sannolikt både mot arbetsmiljölagen och EG-direktivet på många arbetsplatser i landet, något som dock kan vara svårt att visa.
Sjösten påpekar att det är de anställda som själva måste sätta gränser. Den som märker att han förlorar på avtalet har alltid möjlighet att säga upp det. Sannolikt är det dock något som många drar sig för.
Grupptrycket gör att man blir väldigt utsatt, säger Lennart Sjösten.
Den som är missnöjd med ett lokalt avtal där övertidsersättningen är borttagen får försöka förmå klubben att säga upp avtalet.
Hur mycket övertid en person får arbeta är inte alldeles solklart.
Arbetstidslagen säger 200 timmar per år, men det centrala avtal som SIF tecknat tillåter 150 timmar per år. Den som tar ut ersättning i ledig tid kan dock jobba över i ytterligare 75 timmar. Finns det synnerliga skäl kan den anställde få arbeta över 150 timmar till, eller sammanräknat 375 timmar per år.
Förhandlar man bort sin övertid sätts både arbetstidslagen och det centrala avtalet ur spel.
Uppemot 20 procent AV SIF:s medlemmar
har avtal som gör att de inte får övertidsersättning. Mer än var tionde har, visar en studie, känt sig tvingade att skriva på. 36 procent av dem som saknar övertidsersättning arbetar över mer än 150 timmar per år.
