Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Våga stäng av mobilen

Våga ta ansvar för din egen hälsa genom att välja när du är tillgänglig. En avstängd telefon kan vara början på vägen till en bättre balans i livet.
Susanna Lundell Publicerad
Det är vardagskväll och ditt barn frågar dig om du vill spela spel. "Vänta, jag ska bara ...", svarar du och kollar jobbmejlen för femte gången den kvällen.

Hur blev det egentligen med gränsdragningen mellan jobb och fritid och hur mycket kan den nya smarta tekniken göras ansvarig för våra nya "ovanor"?


När arbetsgivarna gav sina anställda mobiltelefoner var det väl få som tänkte på konsekvenserna. De flesta var glada över att arbetsplatsen stod för både telefon och samtalskostnad. Drygt två decennier senare är läget ett annat. De smarta telefonerna gör det möjligt att läsa e-post och vara nåbar dygnet runt. Den som glömmer att stänga av sin telefon är aldrig mer än en armlängd bort från sitt arbete oavsett om det är vardagskväll, helg eller semester.

Naturligtvis finns det också fördelar med att kunna svara på mejl och samtal på väg till eller från förskolan. Det är när du upplever att du inte själv kan välja om du vill göra det efter arbetstid som det är dags att fundera över hur du vill ha det.

Det var länge sedan man efter semestern möttes av en stor posthög med alla brev som samlats medan man var borta. Nej, nu går det att beta av både mejl och fakturor med några enkla knapptryckningar i sommarstugan. Även de små mikropauserna  - på väg till och från jobbet eller i en paus på en konferens  - äts upp av att vi ständigt är uppkopplade. Tiden för återkoppling och reflektion blir samtidigt mindre och mindre. Kort sagt riskerar arbetet att mumsa i sig alltmer av privatlivet genom smarta tekniska lösningar.

Den nya tekniken ställer därför helt andra krav på tjänstemännen att själva ta ansvar för när man vill vara på- eller avkopplad.
Att ibland att stänga av sin telefon och inte alltid vara anträffbar kan vara ett steg på vägen. Risken för ohälsa är annars överhängande på längre sikt. Vill du undvika att bränna ut dig själv är det klokt att ta befälet över din egen tid.

Så - om din arbetsgivare förutsätter att du ska vara tillgänglig året runt dygnet runt och dessutom jobba när dina barn är sjuka, vad göra för att inte bli slav under tekniken? Ett framgångskoncept är att själv ta makten över din egen tid och bestämma dig för när du är ledig och när du är anträffbar. Att inte göra det är att förskjuta balansen mellan arbete och fritid så långt att det kan vara svårt att hitta tillbaka. Det är bara du som kan stänga av mobilen på kvällen, införa mobilfritt i vardagsrummet eller bestämma dig för att stänga av funktionen att läsa e-posten på din mobiltelefon. Och kanske spela det där partiet Fia med knuff med ditt barn.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.

 

Ledare

Facket är ingen myndighet

Lech Walesa och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter yttrandefrihet. Fackligt arbete handlar om demokrati, och det kräver aktion på arbetsplatsen. Det är inte bara upp till ”någon annan” om förändring ska ske.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 23 september 2024, kl 05:59
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

I somras besökte jag området som för inte så väldigt länge sedan hette Leninvarvet, i Gdansk i Polen. Känslan var faktiskt smått hisnande, att strosa omkring i nutidshistorien.

Samma gröna metallkranar som var i bruk på 1980-talet står fortfarande kvar, som jättelika urtidsdjur. I övrigt är kontrasterna stora. Upprinnelsen till protesterna i det kommunistiskt styrda Polen var att matpriserna höjdes – ett av kraven var matkuponger. Nu har ett slitet kvarter i området tagits över av en hipp matmarknad där de många restaurangstånden erbjuder allt från sushi till tacos. Då var området låst, nu är det öppet för alla.

Ett museum berättar om hur fackföreningen Solidaritet bildades, trots att strejker och fackföreningar var förbjudna. Händelser som ledde till frigörelse från Sovjetunionen. Nu går vi turister genom samma port som Lech Walesa tog sig över för att komma in på området och leda strejken. Han och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter tryck- och yttrandefrihet.

Det är fint att bli påmind om att fackligt arbete är ett arbete för demokrati och öppenhet. Och att det krävs engagemang och mod på själva arbetsplatsen om riktig förändring ska ske.

Ibland är det som att vi glömmer bort det. Det pratas om facket som en slags myndighet eller ett försäkringsbolag – att det är ”någon annan” som har skyldighet att hjälpa till. Självklart ska man få hjälp av sitt fackförbund när man hamnar i kläm. Samtidigt gäller det att komma ihåg att det är en förening som kräver att medlemmar gör insatser på den egna arbetsplatsen.

Det går förstås inte att jämföra riskerna för varvsarbetarna i Gdansk med vårt vardagliga fackliga arbete. Men det är för den skull inget lätt jobb. Att vara den som kliver fram och tar ett förtroendeuppdrag kan vara tufft, tidskrävande och upplevas ensamt. Det kan du läsa mer om här.

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.