Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Tänk efter på julfesten
Fler än var tredje tjänsteman vill att arbetslivet ska vara en alkoholfri zon. Det visar en ny undersökning som Novus gjort på uppdrag av Kollega.
Julen står för dörren, och med den julfesterna som arbetsgivaren i många fall bjuder sina anställda på. För många förknippas festligheterna med skratt och skoj, men för andra är samma fester förknippade med oro och ångest. Ibland i så hög utsträckning att man avstår från att gå trots att arbetskamraterna har anmält sig.
I en ny undersökning som Novus opinion har gjort om alkohol i arbetslivet, uppger åtta av tio tjänstemän att de blir bjudna på julfest av sin arbetsplats. Nio av tio säger att det serveras alkohol på julfesterna som jobbet anordnar.
Det är förstås inte problemfritt när sex av tio samtidigt uppger att de har eller har haft en kollega som har alkoholproblem. Fler än tusen personer har svarat på undersökningen.
Att chefer skulle vara bra förebilder när det gäller alkoholkonsumtion stämmer inte om man ska tro undersökningen. Hela fyra av tio säger att de har sett sin chef berusad på en julfest vilket förstås inte är helt oproblematiskt. Om chefen uppträder berusat kan det leda till att även övriga anställda dricker sig fulla i tron om att det är normen på arbetsplatsen. Ännu fler -- tre av fyra -- har upplevt att en kollega har varit berusad på en julfest, var tredje har upplevt det flera gånger. För var tionde tjänsteman har berusningen bland arbetskamrater och chefer uppfattats som så negativ att de av den anledningen valt att avstå från att gå på julfest.
Trots att fler än var tredje tjänsteman vill att arbetslivet ska vara en alkoholfri zon är det ungefär lika många som tycker att det är trevligt med after work, vinlotterier och whiskyprovningar i arbetsplatsens regi.
Fyra av tio uppger också att det är tillåtet att dricka alkohol i lokalerna på deras jobb. Tjänstemännen tycks alltså kluvna i hur de ska förhålla sig till alkohol i arbetslivet, men väldigt många skulle gärna se arbetslivet som en alkoholfri zon.
Undersökningen ger således en del att fundera över för arbetsgivare runt om i landet. Hur ser det exempelvis ut med alkoholpolicyn på arbetsplatsen i fråga? Finns det någon sådan och följs den?
Finns det alkoholfria alternativ för dem som så önskar, eller står de två flaskorna med julmust väl dolda bakom starkare doningar och är slut redan innan festen har börjat? Eller är det kanske dags att fundera på om julfesterna framöver ska vara en alkoholfri zon?
I undersökningen uppger två av tre att deras arbetsplats har en alkoholpolicy, men okunskapen tycks stor då en tredjedel är osäker på om det finns någon policy och hur den i sådana fall ser ut.
Så -- alkoholfritt eller inte, av solidaritet med dem som har alkoholproblem eller tycker att det är obehagligt med berusade kollegor kanske det inte är så tokigt att skåla i julmust eller mineralvatten i år.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
Facket är ingen myndighet
Lech Walesa och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter yttrandefrihet. Fackligt arbete handlar om demokrati, och det kräver aktion på arbetsplatsen. Det är inte bara upp till ”någon annan” om förändring ska ske.
I somras besökte jag området som för inte så väldigt länge sedan hette Leninvarvet, i Gdansk i Polen. Känslan var faktiskt smått hisnande, att strosa omkring i nutidshistorien.
Samma gröna metallkranar som var i bruk på 1980-talet står fortfarande kvar, som jättelika urtidsdjur. I övrigt är kontrasterna stora. Upprinnelsen till protesterna i det kommunistiskt styrda Polen var att matpriserna höjdes – ett av kraven var matkuponger. Nu har ett slitet kvarter i området tagits över av en hipp matmarknad där de många restaurangstånden erbjuder allt från sushi till tacos. Då var området låst, nu är det öppet för alla.
Ett museum berättar om hur fackföreningen Solidaritet bildades, trots att strejker och fackföreningar var förbjudna. Händelser som ledde till frigörelse från Sovjetunionen. Nu går vi turister genom samma port som Lech Walesa tog sig över för att komma in på området och leda strejken. Han och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter tryck- och yttrandefrihet.
Det är fint att bli påmind om att fackligt arbete är ett arbete för demokrati och öppenhet. Och att det krävs engagemang och mod på själva arbetsplatsen om riktig förändring ska ske.
Ibland är det som att vi glömmer bort det. Det pratas om facket som en slags myndighet eller ett försäkringsbolag – att det är ”någon annan” som har skyldighet att hjälpa till. Självklart ska man få hjälp av sitt fackförbund när man hamnar i kläm. Samtidigt gäller det att komma ihåg att det är en förening som kräver att medlemmar gör insatser på den egna arbetsplatsen.
Det går förstås inte att jämföra riskerna för varvsarbetarna i Gdansk med vårt vardagliga fackliga arbete. Men det är för den skull inget lätt jobb. Att vara den som kliver fram och tar ett förtroendeuppdrag kan vara tufft, tidskrävande och upplevas ensamt. Det kan du läsa mer om här.
