Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Sjukskrivningar borde bli valfråga

Det är en skandal att sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa fortsätter att öka. Det borde bli en valfråga, tycker Kollegas chefredaktör Helena Ingvarsdotter.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det val och en hel del frågor kopplade till arbetslivet har poppat upp på den politiska agendan. Till exempel nivån på a-kassan, möjligheter till omställning och kompetensutveckling, storleken på milersättningen för den som måste köra bil i jobbet.

Andra ämnen som rör arbetet har svårare att ta plats som tydliga valfrågor, de är liksom chanslösa från start. Antingen för att de är för komplexa eller för politiskt känsliga. Eller både och.

Jag tänker till exempel på sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa – som bara ökar för varje år. Det är en skandal tycker jag.

Arbetsgivare är skyldiga att se till att anställda trivs och mår bra i organisationen, om det inte funkar är risken hög för dåligt arbetsklimat och stress. Här finns mycket att ta tag i för chefer och arbetsgivare.

Ett faktum är att kvinnor löper mycket större risk att bränna ut sig

Men ansvaret ligger också på samhället och politikerna. För problemen finns inte bara på enstaka arbetsplatser, utan det är ett mönster. Ett faktum är att kvinnor löper mycket större risk att bränna ut sig och bli sjukskrivna för psykisk ohälsa.

En del av mönstret är att kvinnor tar ut merparten av föräldraledigheten – stannar hemma längre eftersom männens inkomster är högre. Som i sin tur leder till att kvinnors löner inte kommer ikapp männens. Därför fortsätter kvinnogenerationerna att upprepa mönstret, inklusive att utföra större andel av hushållsarbetet och vara familjens projektledare. Vilket ökar risken för utmattning i kombination med yrkesarbete.

Det här önskar jag att politikerna vill diskutera inför valet. Men innan vi kommer så långt vill jag önska en riktigt fin sommar. Kollega fortsätter förstås att jobba på här på webben men papperstidningen tar semester – nästa nummer kommer i slutet av augusti. Ta vara på värmen!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.