Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Olika är bra!

Det har blivit mörkt och kallt på den svenska arbetsmarknaden. Förr fanns alltid någon på varje arbetsplats som var lite eljest. Det fanns förståelse och empati hos både arbetsgivare och kollegor för att dessa personer kanske inte orkade prestera lika mycket som övrig personal.
Susanna Lundell Publicerad

I dag har arbetslivet på många sätt blivit hårdare och kallare. Slimmade organisationer tvingar de anställda att jobba så hårt att de riskerar att
hamna i utmattnings­­depression. De politiska signalerna under senare år har varit tydliga med att de som jobbar och har arbete är de som räknas. Arbetslösa, sjuka eller människor med psykiska eller fysiska funktionshinder får sam­tidigt allt svårare att klara sig.

Vad innebär då detta för dagens arbetsplatser och arbets­liv att alla mer och mer tycks stöpta ur samma form av högpresterade tjänstemän/tjänstekvinnor som är uppkopp­lade och tillgängliga dygnets alla timmar? Vad innebär likriktningen för dem som orkar och för dem som inte gör det?

Den fina tanken att var och en bidrar med det den kan och är förmögen till tycks långt borta, och med detta följer en bismak. För i ett sådant samhälle finns en mängd människor som aldrig kommer att få ett jobb. Fysiska och psykiska funktions­hinder av lindrigt slag som tidigare inte utgjorde något hinder i arbetslivet, blir nu till en boja som omöjliggör fast anställning. Det sägs inte rent ut, men det följer med de ökade kraven, pressen och stressen som finns och som sållar ut dem som inte pallar trycket. Och med detta följer ofrånkomligen att det blir svårare för dessa personer att skaffa bostad, bilda familj och få ett bra liv även utanför jobbet.

Jag vill tro att de flesta av oss vill ha arbetsplatser med mer hjärta än så. Arbetsplatser där det finns plats för alla även om vi inte är perfekta någon av oss. Låt oss hjälpas åt att se det som en fördel i stället för en nackdel att vi alla är olika.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

I Karl-Bertil Jonssons fotspår

En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin när världsläget är mörkt. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare. Men vi får inte släppa hoppet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 19 december 2024, kl 10:05
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det jul och säkert kommer några av er titta på Karl-Bertil Jonssons julafton på tv mellan pepparkakor och paketöppning. Den tecknade sagan handlar om tonåringen som bestämmer sig för att ta rika människornas julklappar och ge till de fattiga och utslagna. Jag säger inte att hans metod är den bästa – jag tänker inte uppmana till stöld – men visst behövs åtgärder som minskar klyftorna och polariseringen i samhället just nu.

För läget är på många sätt mörkt, med krig och konflikter. En av världens största demokratier har valt en president som byggt sin kampanj på att elda på hat och misstro mellan människor. Här hemma blir vardagen tuffare när arbetslösheten når nya rekordnivåer. För många kommer det inte att bli ”en välsignad jul” som Karl-Bertils ömma moder önskar sig.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande

Det är svårt att stå ut med eländet. En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare, vilket i sin tur ökar polariseringen.

Men den vägen leder bara till cynism och själviskhet. Vi måste göra tvärtom. Välja hoppet och ljuset, trots allt. För vår egen skull – men också för alla andras. 

Det betyder inte att vi ska blunda för verkligheten eller förneka det som är tungt, men vi ska agera. Engagera oss i föreningar, i facket, gå ut och nattvandra, träna ett gäng ungar i fotboll – helt enkelt hugga i där vi kan. Hitta tröst i musik, film och böcker, eller kanske naturen. Det är vår plikt som människor att odla det positiva, som en motkraft. Som den store humanisten Tage Danielsson – han som skrev sagan om Karl-Bertil Jonsson – också sa:

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände.”