Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Många tycker som du, Fredrik

Jag pratade med en läsare i höstas. Han tyckte att vi borde skriva mer om trygghetssystemen. Fredrik, som vi kan kalla honom, tyckte att de fungerar bedrövligt.
Linda Svensson Publicerad

Fredrik hade drabbats av cancer, en form som långsamt skulle ta livet av honom. Problemet för Fredrik var att han var tvungen att bevisa att han skulle dö inom fem år för att få sjukpenning. Hur bevisar man det? Läkarna kunde bara intyga att av dem med Fredriks sjukdom dör drygt sex av tio inom fem år efter att diagnos konstaterats. Det räckte inte för Försäkringskassan. De ville ha garantier.

Problemet är att de jobben inte finns.

”Vi frågar inte hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har” meddelade Försäkringskassan för några år sedan och angav tonen. Tanken hade kunnat vara god. I stället för att per automatik bli heltidssjukskriven kunde den som faktiskt har arbetsförmåga få möjlighet att prova ett jobb som är bättre lämpat, som medger deltid eller en arbetsinsats som varierar med sjukdomens upp- och nedgångar.

Problemet är att de jobben inte finns. Den arbetsgivare som hellre väljer en deltidssjukskriven än en fullt presterande arbetssökande är på undantag.

Nu när det finns arbetarpartier både till höger och vänster vore det ju önskvärt att jobben, eller avsaknaden av dem, fick lite större utrymme i valrörelsen. Hur ska fler riktiga jobb skapas? Eller varför inte diskutera den sociala tryggheten?

Nedmonteringen av a-kassan var ett misslyckande. Gång på gång har regeringen tvingats till eftergifter för att mildra konsekvenserna av det beslut som ledde till massflykt från landets a-kassor. Och den som blir sjuk har också fått det tuffare.

Varför inte diskutera den sociala tryggheten?

Fredrik är inte ensam om att ha tappat tron på systemet. En undersökning som Kollega låtit göra visar att fyra av tio inte litar på att det sociala skyddsnätet fångar upp dem om de blir arbetslösa eller sjuka. Det är sorgligt. Att den som vill och kan arbeta ska göra det är rätt. Men arbetslinjen borde inte få gå ut över medmänskligheten. Det måste finnas sätt för dem att samexistera.

När jag ringer upp Fredrik ett halvår efter vårt första samtal har han ont. Det hörs i rösten. Hans smärtstillande mediciner tog slut för en vecka sedan. Primär- och specialist-vården hänvisar till varandra och Fredrik har motvilligt självmedicinerat med alkohol vid några tillfällen. På plussidan är att han äntligen fått rätt till sjukersättning. Å andra sidan – det har gått tre år sedan Fredrik fick sin diagnos.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Därför ska du bry dig om fängslade journalister

Att en svensk journalist fängslas i Turkiet är väl inget som gemene man behöver bry sig om? Jo, i allra högsta grad – det påverkar allas våra demokratiska rättigheter.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 12 maj 2025, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.

Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.

Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: Journalistik är inte ett brott, inte i något land.

Stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns.

Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.

Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.