Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Många tycker som du, Fredrik

Jag pratade med en läsare i höstas. Han tyckte att vi borde skriva mer om trygghetssystemen. Fredrik, som vi kan kalla honom, tyckte att de fungerar bedrövligt.
Linda Svensson Publicerad

Fredrik hade drabbats av cancer, en form som långsamt skulle ta livet av honom. Problemet för Fredrik var att han var tvungen att bevisa att han skulle dö inom fem år för att få sjukpenning. Hur bevisar man det? Läkarna kunde bara intyga att av dem med Fredriks sjukdom dör drygt sex av tio inom fem år efter att diagnos konstaterats. Det räckte inte för Försäkringskassan. De ville ha garantier.

Problemet är att de jobben inte finns.

”Vi frågar inte hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har” meddelade Försäkringskassan för några år sedan och angav tonen. Tanken hade kunnat vara god. I stället för att per automatik bli heltidssjukskriven kunde den som faktiskt har arbetsförmåga få möjlighet att prova ett jobb som är bättre lämpat, som medger deltid eller en arbetsinsats som varierar med sjukdomens upp- och nedgångar.

Problemet är att de jobben inte finns. Den arbetsgivare som hellre väljer en deltidssjukskriven än en fullt presterande arbetssökande är på undantag.

Nu när det finns arbetarpartier både till höger och vänster vore det ju önskvärt att jobben, eller avsaknaden av dem, fick lite större utrymme i valrörelsen. Hur ska fler riktiga jobb skapas? Eller varför inte diskutera den sociala tryggheten?

Nedmonteringen av a-kassan var ett misslyckande. Gång på gång har regeringen tvingats till eftergifter för att mildra konsekvenserna av det beslut som ledde till massflykt från landets a-kassor. Och den som blir sjuk har också fått det tuffare.

Varför inte diskutera den sociala tryggheten?

Fredrik är inte ensam om att ha tappat tron på systemet. En undersökning som Kollega låtit göra visar att fyra av tio inte litar på att det sociala skyddsnätet fångar upp dem om de blir arbetslösa eller sjuka. Det är sorgligt. Att den som vill och kan arbeta ska göra det är rätt. Men arbetslinjen borde inte få gå ut över medmänskligheten. Det måste finnas sätt för dem att samexistera.

När jag ringer upp Fredrik ett halvår efter vårt första samtal har han ont. Det hörs i rösten. Hans smärtstillande mediciner tog slut för en vecka sedan. Primär- och specialist-vården hänvisar till varandra och Fredrik har motvilligt självmedicinerat med alkohol vid några tillfällen. På plussidan är att han äntligen fått rätt till sjukersättning. Å andra sidan – det har gått tre år sedan Fredrik fick sin diagnos.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.