Fredrik hade drabbats av cancer, en form som långsamt skulle ta livet av honom. Problemet för Fredrik var att han var tvungen att bevisa att han skulle dö inom fem år för att få sjukpenning. Hur bevisar man det? Läkarna kunde bara intyga att av dem med Fredriks sjukdom dör drygt sex av tio inom fem år efter att diagnos konstaterats. Det räckte inte för Försäkringskassan. De ville ha garantier.

Problemet är att de jobben inte finns.

”Vi frågar inte hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har” meddelade Försäkringskassan för några år sedan och angav tonen. Tanken hade kunnat vara god. I stället för att per automatik bli heltidssjukskriven kunde den som faktiskt har arbetsförmåga få möjlighet att prova ett jobb som är bättre lämpat, som medger deltid eller en arbetsinsats som varierar med sjukdomens upp- och nedgångar.

Problemet är att de jobben inte finns. Den arbetsgivare som hellre väljer en deltidssjukskriven än en fullt presterande arbetssökande är på undantag.

Nu när det finns arbetarpartier både till höger och vänster vore det ju önskvärt att jobben, eller avsaknaden av dem, fick lite större utrymme i valrörelsen. Hur ska fler riktiga jobb skapas? Eller varför inte diskutera den sociala tryggheten?

Nedmonteringen av a-kassan var ett misslyckande. Gång på gång har regeringen tvingats till eftergifter för att mildra konsekvenserna av det beslut som ledde till massflykt från landets a-kassor. Och den som blir sjuk har också fått det tuffare.

Varför inte diskutera den sociala tryggheten?

Fredrik är inte ensam om att ha tappat tron på systemet. En undersökning som Kollega låtit göra visar att fyra av tio inte litar på att det sociala skyddsnätet fångar upp dem om de blir arbetslösa eller sjuka. Det är sorgligt. Att den som vill och kan arbeta ska göra det är rätt. Men arbetslinjen borde inte få gå ut över medmänskligheten. Det måste finnas sätt för dem att samexistera.

När jag ringer upp Fredrik ett halvår efter vårt första samtal har han ont. Det hörs i rösten. Hans smärtstillande mediciner tog slut för en vecka sedan. Primär- och specialist-vården hänvisar till varandra och Fredrik har motvilligt självmedicinerat med alkohol vid några tillfällen. På plussidan är att han äntligen fått rätt till sjukersättning. Å andra sidan – det har gått tre år sedan Fredrik fick sin diagnos.