Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Nyligen höll Unionen sin andra kongress i Upplands Väsby strax utanför Stockholm. Närmare 300 ombud tog beslut om allt från ett handlingsprogram till en kompetensplattform, viktiga ställningstaganden som lagt grunden för de frågor förbundet ska driva under de närmsta fyra åren.
Bland de beslut som togs kan som exempel nämnas att förbundets informationsmaterial ska finnas på flera språk än i dag, allt för att underlätta värvningen av medlemmar med annan bakgrund än helsvensk. Andra beslut var bland annat att Unionens kurser och utbildningar ska innefatta ett hbt-perspektiv i större utsträckning än tidigare.
I bägge dessa ställningstaganden märks en önskan hos medlemmarna att ta förbundet ett steg till på vägen för att göra Unionen öppet för alla.
Att förbundet nu blivit en halv miljon medlemmar ställer nämligen stora krav på hur Unionen mäktar med att ta hand om de medlemmar man har. Likaså innebär målet om att fortsätta växa att det blir ännu viktigare att alla slags medlemmar känner sig välkomna.
Besluten som nämnts ovan kan förhoppningsvis förenkla denna process.
En viktig utmaning när förbundet växer är också att inte glömma de befintliga medlemmarna. Varje medlem är lika viktig och betydelsefull oavsett om de har varit med en längre tid eller är nyblivna. Och som bekant börjar det fackliga engagemanget ofta i det lilla. En diskussion om lön på fikarasten eller en reflektion kring arbetsmiljön på jobbet kan vara det som gör skillnaden mellan att inte vara medlem och att bli medlem. Den fackliga grundtanken att många tillsammans kan göra skillnad börjar i just dessa vardagshändelser. Därför är det enormt viktigt att Unionen finns där medlemmarna finns, det vill säga på arbetsplatserna runt om i landet.
De förtroendevalda är en oerhört viktig pusselbit i detta arbete. Likaså får varje medlem en nyckelposition på sin arbetsplats eller i sin arbetsgrupp. Hans eller hennes upplevelser av Unionen kan vara avgörande när det handlar om kollegornas val att gå med eller stå utanför. Varje medlem blir en facklig ambassadör med de egna upplevelserna som utgångspunkt i bilden av förbundet.
En stor medlemsgrupp är småbarnsföräldrar som med alla medel försöker hitta ett sätt att få alla delar i livet att gå ihop. På sidan 44 kan du läsa om Carina Gure, Alexandra Costea och Håkan Svensson och om hur de gör för att försöka hitta balansen i livet.
Det är viktigt att gamla medlemmar såväl som nya känner sig uppskattade och att det fackliga medlemskapet ger ett mervärde för alla. Häri ligger den verkligt stora utmaningen för Unionen under de närmsta åren.
Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.
Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.
Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: ”Journalistik är inte ett brott, inte i något land.”
Stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns.
Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.
Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.
