Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Dags att höja lönerna

Lönen är en av de viktigaste frågorna i avtalsrörelsen. Unionens medlemmar förtjänar ett ordentligt påslag.
Susanna Lundell Publicerad

Avtalsrörelsen pågår för fullt och i mitten av oktober håller Unionen kongress. Då samlas förbundets högsta beslutande organ för att bestämma vilka frågor som är viktigast att driva under kommande år.

Samtidigt ska arbetsgivare och arbetstagare försöka komma överens i diskussionerna om nya avtal och årets avtalsrörelse ser ut att bli tuff. Arbetsgivarna hänvisar till den ekonomiska nedgången och vill på så vis bädda för lägre löneökningar. Men arbetstagarnas representanter kan med eftertryck hänvisa till att svensk industri rullar på bättre än hos konkurrentländerna. Det borde naturligtvis märkas i lönekuverten hos alla anställda under denna avtalsrörelse.

En av de viktigaste frågorna i avtalsrörelsen för Unionens medlemmar är förstås lönen. Hur ser det ut i ert fikarum på din arbetsplats? Diskuterar ni vad ni tjänar? Få samtalsämnen brukar engagera människor så mycket som lönen. Oavsett om du är nöjd med din lön eller inte så påverkar din lön ditt liv.

Den kan vara en morot till att stanna kvar på din arbetsplats eller en belöning för att du har gått en utbildning. Den kan också vara ett påslag du får då du har fått större ansvar på ditt jobb. En sak är dock klar. En god löneutveckling kan göra att du väljer att stanna kvar längre på din arbetsplats. Är löneökningen dålig är det bästa tipset i stället att du ser dig om efter ett nytt jobb. Forskning visar nämligen att bästa sättet att höja sin lön är att byta jobb.

I detta nummer har vi träffat Unionen-medlemmarna Cristina Svensson och Agneta Ahlström på Telia i Farsta utanför Stockholm (läs mer på sidorna
20-21). De berättar om hur de ser på sitt avtal och sin löneutveckling.

Ett av problemen som Cristina Svensson belyser är problematiken med en långsam löneutveckling efter många år på samma företag. Hon menar att hur hon än gör så anses det vara hennes eget fel att löneökningen är långsam. Så ska det naturligtvis inte vara.

Dessvärre är Cristina Svensson på Telia knappast ensam om sitt problem. Dessutom finns det fortfarande oskäliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Förra året var skillnaden mellan könen i genomsnitt 14,3 procent. Trots att gapet har minskat under det senaste året så kvarstår faktum att det är en bra bit till mållinjen.

Även om hänsyn tas till arbetstid, ålder och utbildning så blir den så kallade oförklarade löneskillnaden i snitt 5,9 procent. Här finns en utmaning för fackförbunden i att se till att något händer. För självklart ska det vara kompetensen som avgör lönen, inte om du är man eller kvinna.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.