Jag har en känsla av att det slarvas en del med chefens eget lönesamtal. Eller slarvas kanske är att ta i men det finns faktorer som kan sätta käppar i hjulet för en bra process.

Hur är det för dig, vet din chef vad du gör till vardags? Eller nöjer hen sig med att konstatera: "jag har inte hört några klagomål, så det verkar funka".

Om chefens chef inte jobbar i närheten av verksamheten blir det förstås svårare att bedöma insatsen utifrån resultat och utveckling. Lönesamtalen riskerar att bli rutinmässiga, och om de ska få substans krävs att du själv är väl förberedd och förklarar vad du gjort och varför.

Den viktigaste förberedelsen är ändå den inför löneförhandlingen vid tillträde till ett nytt jobb. Då gäller det att ha koll på siffrorna, för hamnar du för lågt från början kan det vara svårt att reparera.

Här finns hjälp att hämta – vi har listan över vad Unionens chefsmedlemmar tjänar, uppdelad på ålder, kön, bransch och geografiskt område. Välkommen att kika på hur du ligger till i förhållande till andra.

Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.

Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.

Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: ”Journalistik är inte ett brott, inte i något land.”

Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.

Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.

Vi arbetar agilt – är i ständig förändring. Så ska man säga och göra i dagens arbetsliv. Annars framstår man som en bakåtsträvare, och med viss rätt eftersom de flesta branscher förändras snabbt i dessa digitala tider. Ta bara AI-verktygen som redan är en realitet men ändå bara i början av utvecklingen.

Vi testar! Så säger vi när vi ska införa något nytt på jobbet. Och det är ju bra. Men för att på riktigt våga prova måste det finnas utrymme för att misslyckas. Finns det?

Nja, inte av sig självt i alla fall. Det är nämligen djupt rotat i oss människor att undvika att göra fel, vi är rädda att behöva möta skammen. Därför måste vi prata mer om motgångarna. Det tipset ger ledarskapsutvecklaren Loa Lava Brynjulfsdotter och hennes tips inspirerade mig att formulera ett nyårslöfte. Jag brukar egentligen inte ge några längre, förutom ”jag ska använda läppstift oftare”. Men nu har jag lagt till ett för 2025. Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det för att bidra till avdramatisering av motgångar. Välkommen att hänga på om du vill!

Apropå förändring. Jag läste att cirka hälften texterna på plattformen Linkedin kommit till med hjälp av AI-verktyg, till exempel chatGPT. Nog är det en smula omvälvande att vi snart inte vet vem som skrivit?

Inte ens missarna behöver vara mänskliga. Jag tänkte annars att vi i denna nya tid skulle bli lite glada över grammatiska fel, då vet vi säkert att det finns en människa bakom texten. Men tji fick jag. För nu har stavningskontrollsprogrammen som finns i datorn och mobilen börjat särskriva, alltså dela upp vissa sammansatta ord som absolut inte ska delas upp. Jag tror bestämt att jag känner en liten, liten bakåtsträvan komma krypande.