En norsk undersökning visar att folk som skryter om sina förträffligheter under en anställningsintervju sällan får jobbet. Tillåt mig tvivla. Bland våra nära släktingar aporna är det den apa som skriker högst och slår sig hårdast på bröstet som blir mest respekterad. Så ock bland människorna.

Att förhäva sig är en konst som nästan alltid lönar sig. När jag gick på journalisthögskolan en gång i tiden, försökte jag förklara för min vän Micke hur man använde ett redigeringsverktyg (ett obsolet föremål som kallades typometer) när telefonen ringer. Jag svarar och får på stående fot erbjudande om att jobba som vikarierande redigerare på en tidning.

- Men jag kan inte redigera, svarar jag sanningsenligt, för fastän jag kunde betydligt mer än Micke, så ansåg jag mig inte redo att ta ett jobb och därmed riskera svika presumtiva kollegor som utan tvivel skulle behöva inte bara dra sina egna lass, utan också puffa på mitt.

Men Micke sliter åt sig luren och deklarerar:

-Jag kan, jag är jättebra på att redigera, jag tar jobbet.

Och när jag står där med hakan någonstans i navelhöjd, rycker han nonchalant på axlarna och säger:

- Jag lär mig.

Det gjorde han naturligtvis. Även jag lärde mig något i teorin - att haussa sig själv är inte bara ofarligt, det är nödvändigt om man ska komma någonstans.

Självberömmet måste dock levereras med viss finess för att funka. Dessutom bör man vara man. Kvinnor som oblygt framhäver sina förtjänster har inte samma självklara framgång utan riskerar att bli betraktade som patetiska. En kvinna ska, enligt stadgarna i landet lagom, helst förminska sig själv och vänta på att en mentor ska bana vägen till toppen för henne. Vi ska duga, inte glänsa. Och absolut inte överglänsa.

Men om vi alltid ödmjukt står tillbaka och väntar på att mentorn på sin vita springare ska upptäcka vår begåvning, har vi egentligen försuttit rättigheten att vara bittra och besvikna över att våra löner är lägre och att jobbet gick till någon man med sämre meriter men med ett större ego.

Så skit i norrmännen och lär av aporna och lär av Micke - han fick inte bara jobbet utan också prinsessan och halva kungariket (alltså, han gifte sig med en kvinna som inte skulle drömma om att stå tillbaka, utan banade sin egen väg till toppen och blev snorrik.) Så Micke behöver inte redigera mer utan latar sig och spelar golf i ett soligt semesterparadis medan hans alldeles för ödmjuka kurskamrat måste upp i ottan, ut i det smutsgrå snögloppet för att ta sig till jobbet där hon skriver smått självironiska och bitvis bittra artiklar, fastän hon är störst, bäst och vackrast.