Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Nu kommer jag ut igen

Första gången jag kom ut på ett jobb var en sen kväll efter en firmafest. Min chef tyckte, för sjuttiotredje gången, att jag borde hitta nån trevlig kille.
Helena Westin Publicerad 27 september 2011, kl 14:12

Då slängde jag mig ut för stupet och bara sa det: "Jag är ihop med en kvinna". Tänkte att nu är det kört. Nu kommer jag att hamna utanför. Nu får jag sluta. Men min chef bara tittade på mig. Länge. Varmt. Sen sa han "Jaha, och vad heter hon då?" och kramade om mig. Så var det inte mer med det. Jag som hade våndats för detta i så många år, ägnat så mycket tid och kraft åt att spela straight, verka normal, hålla ihop en story. Chefens reaktion blev nästan ett antiklimax.

För att fokusera på rätt saker och ha energi och kraft på jobbet behöver man vara hel. För mig som lesbisk har det sen den kvällen, för mer än sexton år sedan, varit självklart att vara så öppen det bara går. Trots att jag hela tiden måste komma ut, igen och igen. Med varje ny kollega, alla nya arbetsgrupper och på varje ny arbetsplats. Det är inte alltid lika enkelt som då, men nästan varje gång leder det till ett bättre och öppnare klimat på jobbet.

I många år var jag livrädd för att komma ut över huvud taget. Tänkte att jag inte skulle slänga min sexualitet i ansiktet på folk. Jag skulle inte störa. Inte provocera. Inte irritera. För kanske skulle min lesbiskhet användas emot mig. Tills jag en dag började lyssna och hörde att alla andra hela tiden "slängde sin sexualitet" på mig. Jag började helt sonika att prata mer och mer om mig och min tjej. Slutade skämmas, slutade ta ansvar för andras känslor och började i stället delta i samtalen. Det enda som hände var att jag fick mer värme, mer sympati och fler förtroenden. För så verkar det vara med oss människor, att ju ärligare och ju mer uppriktig du är mot en människa, desto mer ärlig och uppriktig kommer hon att vara mot dig.

Varje komma ut-process blir faktiskt lite enklare. I dag, efter många tusen "utkomningar", ligger jag inte längre vaken på nätterna och planerar vad jag ska säga. Allt det där jag var så rädd skulle hända under mina tio år i garderoben har inte hänt. Inte en enda människa, på någon av mina arbetsplatser, har varit otrevlig, ohyfsad eller oförskämd mot mig på grund av min homosexualitet. Kanske har jag haft tur och mött bra människor, invänder någon, men jag tror inte det. Jag tror nämligen att om jag inte skäms, inte försöker dölja mig eller hålla det viktigaste om mig dolt, så finns det heller inget att skada mig med.

Om jag däremot gömmer mig och håller mig i dunklet, då kan andra frestas att dra fram mig i ljuset och då kan det bli obehagligt. När jag i stället själv står stolt för den jag är kan ingen komma åt mig. Mycket sitter alltså i mitt eget huvud; både den förlamande rädslan och kraften som gör att jag kan ha det bra och göra bra ifrån mig på jobbet när jag vågar vara hela Helena.

Helena Westin