Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Nu kommer jag ut igen

Första gången jag kom ut på ett jobb var en sen kväll efter en firmafest. Min chef tyckte, för sjuttiotredje gången, att jag borde hitta nån trevlig kille.
Helena Westin Publicerad 27 september 2011, kl 14:12

Då slängde jag mig ut för stupet och bara sa det: "Jag är ihop med en kvinna". Tänkte att nu är det kört. Nu kommer jag att hamna utanför. Nu får jag sluta. Men min chef bara tittade på mig. Länge. Varmt. Sen sa han "Jaha, och vad heter hon då?" och kramade om mig. Så var det inte mer med det. Jag som hade våndats för detta i så många år, ägnat så mycket tid och kraft åt att spela straight, verka normal, hålla ihop en story. Chefens reaktion blev nästan ett antiklimax.

För att fokusera på rätt saker och ha energi och kraft på jobbet behöver man vara hel. För mig som lesbisk har det sen den kvällen, för mer än sexton år sedan, varit självklart att vara så öppen det bara går. Trots att jag hela tiden måste komma ut, igen och igen. Med varje ny kollega, alla nya arbetsgrupper och på varje ny arbetsplats. Det är inte alltid lika enkelt som då, men nästan varje gång leder det till ett bättre och öppnare klimat på jobbet.

I många år var jag livrädd för att komma ut över huvud taget. Tänkte att jag inte skulle slänga min sexualitet i ansiktet på folk. Jag skulle inte störa. Inte provocera. Inte irritera. För kanske skulle min lesbiskhet användas emot mig. Tills jag en dag började lyssna och hörde att alla andra hela tiden "slängde sin sexualitet" på mig. Jag började helt sonika att prata mer och mer om mig och min tjej. Slutade skämmas, slutade ta ansvar för andras känslor och började i stället delta i samtalen. Det enda som hände var att jag fick mer värme, mer sympati och fler förtroenden. För så verkar det vara med oss människor, att ju ärligare och ju mer uppriktig du är mot en människa, desto mer ärlig och uppriktig kommer hon att vara mot dig.

Varje komma ut-process blir faktiskt lite enklare. I dag, efter många tusen "utkomningar", ligger jag inte längre vaken på nätterna och planerar vad jag ska säga. Allt det där jag var så rädd skulle hända under mina tio år i garderoben har inte hänt. Inte en enda människa, på någon av mina arbetsplatser, har varit otrevlig, ohyfsad eller oförskämd mot mig på grund av min homosexualitet. Kanske har jag haft tur och mött bra människor, invänder någon, men jag tror inte det. Jag tror nämligen att om jag inte skäms, inte försöker dölja mig eller hålla det viktigaste om mig dolt, så finns det heller inget att skada mig med.

Om jag däremot gömmer mig och håller mig i dunklet, då kan andra frestas att dra fram mig i ljuset och då kan det bli obehagligt. När jag i stället själv står stolt för den jag är kan ingen komma åt mig. Mycket sitter alltså i mitt eget huvud; både den förlamande rädslan och kraften som gör att jag kan ha det bra och göra bra ifrån mig på jobbet när jag vågar vara hela Helena.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl