Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Kalla mig Bengt
Vad gör väl namnet? undrade Romeo, men både han och Julia blev snart varse med besked. Namnet gör ofantligt mycket.
Det har kommit en ny praxis i tillämpningen av namnlagen som ger individer större möjlighet att själva välja namn utifrån andra omständigheter än kön. Det är självklart ett välkommet besked för den svenska transrörelsen, men den nya praxisen öppnar också möjligheter för oss andra. Själv fnular jag på att byta namn till Bengt.
Det är inget fel på Johanna, det namnet har förmodligen gett mig fler möjligheter här i livet än om jag använt mig av det namn som faktiskt stod i mitt pass ända tills jag blev svensk medborgare - Juana. Min lillebror José, som varit trogen sitt namn, har alltid hävdat att hans spanska namn legat honom i fatet när han sökt jobb. Numer sitter han visserligen i ledningsgruppen på ett stort konglomerat, så det är svårt att ta just hans namnbryderier på allvar, men å andra sidan finns det forskning som visar att namnet i hög grad påverkar vilka som kallas till anställningsintervju.
Det brukar vara de som heter Bengt.
Visst kallas även Johannor till intervju, men i slutändan blir det ofta Bengt som får jobbet, är min erfarenhet.
Det finns också en lustig korrelation mellan namnet Bengt och hög lön och det är väl mest därför jag går i tankar på att testa ett namnbyte. Jag misstänker att Göran eller Anders eller Per fungerar lika bra. Och med tanke på hur det gått för min lillebror utesluter jag inte heller namnet José.
Men Bengt passar mig liksom bra. Och Bengts lön passar mig ännu bättre.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
