Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Ekorr'n satt i granen

Uppfylld av drömmar om kamratskap, jakt i storslagen vildmark och nedlagda storvilt traskade jag iväg med det välpumpade Dianageväret över axeln.
Björn Olsen Publicerad
Björn Olsen

Storvilt hade jag varit i kontakt med tidigare. Otaliga var de råttor som nedlagts och förpassats till råtthimlen med hjälp av allehanda fällor, en del var stora som bävrar.

Det hade slutat regna. Sjön låg i en sänka omgiven av ängar och dungar. I majmorgonen drev diset lojt bort över ängarna. Vägen var lerig och slingrade sig in i landskapet. Det var knappast storslagen vildmark men det var det vildaste som miljonprogrammets bostadsområde kunde uppbringa. Det vildsintaste som någonsin huserat där var nog harpesten.

Koltrastar och rödhakar sjöng. Grodor hoppade över vägen, kryssande mellan sina överkörda och platta kamrater, på väg mot parningskalaset i diket. Blåsipporna ute i backarna stod och tussilagon i diket. På grenen satt ekorren med den långa ludna svansen. Det var en fin liten ekorre med vacker brun päls och små svarta ögon. Ekorren!

I ett svindlade ögonblick fick jag kontakt med mina förfäder som för tusentals år sedan samlat rötter och jagat härliga kadaver på savannen. Rovdjuret inom mig vaknade. Ekorren hade försvunnit från sin gren och smög likt en leopard bakom granstammen. Den långa ludna svansen viftade lojt. Med en reflexrörelse som skulle ha gjort revolvermän avundsjuka slängdes Diana upp på axeln. Puff. Kulan gick med nöd och näppe ur mynningen, ungefär åt det håll jag siktat.

Ekorren sprattlade framför mina fötter, skrikande som bara en skadskjuten ekorre kan skrika. Att så mycket blod kan komma ur en så liten kropp. Rovdjuret var försvunnet. Kvar stod en tioåring med snoret rinnande och hjärtat dunkande. Så här skulle det ju inte vara. Råttorna i fällorna var redan döda och på tv dog alla, god eller ond, snyggt och prydligt. Jag tog upp det lilla livet för att undersöka skadan. Belöningen kom omedelbart. Bettet i tumvecket gjorde oss till blodsbröder. Båda skrek, ekorren i falsett och jag en oktav lägre. Med energin hos en panikslagen storviltsjägare pumpade Diana kula efter kula in i ekorren utan någon som helst effekt. Slutligen ändades det lilla livet med ett hårt slag av Dianas kolv. Och lärkan den sjöng i vårsolen.

Begravningen i mossan avslutades med att nagla fast liket med stenar. Tårarna kom för att jag för första gången insåg att skam är det värsta en människa kan känna. På väg hem tröstade jag mig själv, "visst, jag dräpte ekorren men tänk på allt som vi tuggar i oss som någon annan tagit livet av och alla försöksråttor, det här var väl ingenting". Någon större tankemöda ägnades inte heller åt vad abborren kände när man bröt nacken av den. "Jag visste inte vad jag gjorde, det bara blev", snyftade jag. Jag kontrade blixtsnabbt, "saker blir inte bara, det är ditt ansvar".

Senare har jag förstått att döda utan eftertanke är skamligt. Medvetna handlingar skapar skuld som kan sättas under luppen men dumheten slinker alltid ur synfältet. Jag har sedan dess, alltid med en sekunds tvekan innan skottet, nedlagt åtskilliga byten. Men aldrig mer en ekorre.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl

Krönika

Därför kastar jag mig under köksbordet

När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
Publicerad 5 februari 2014, kl 14:11

I 25 år har visan då och då upprepat sig. Jag känner alltid att det är fel läge.

En dag plockar jag undan i köket i mitt Gävle. Gårdagens stekpanna ser jobbig ut. Just när jag böjer mig ner för att ta upp en kökshandduk som ligger på golvet så där som köks­handdukar ofta gör skymtar jag två Jehovas vittnen öppna grinden. Jag gör därför som jag alltid gör.

Kastar mig ner och hoppas att de inte sett mig. Samma taktik funkar även när 13- åriga jultidningsförsäljare kommer - men det skäms jag lite för. Framför allt skämdes min fru för det en gång.

- Han letar en kontaktlins, ljög hon för 13-åringarna.

Man ska visst ibland liksom försöka se sig själv uppifrån. Jag hörde en föreläsare prata om det i tv. Helikopterperspektivet ska göra att man ser sig själv, sitt liv och sin karriär från en annan vinkel.

Jag tror numera att köksgolvet går lika bra.

Man ser mycket från den vinkeln. Medan jag ligger där och hoppas att Jehovas två vittnen inte ska kika in genom fönstret ser jag till exempel att smulor från brödrosten gömmer sig bakom bordsbenet trots att jag dammsög dagen innan.

Jag ser även en myra, fast det är fel årstid, som mumsar i sig av smulorna. Men framför allt ser jag mig själv.

Medan myran mumsar och jag som gammal fältjägare på nedlagda I5 i Östersund masar mig mot kanten av rummet, ur synhåll för fienden, inser jag varför det alltid varit fel läge när chefsjobben dykt upp.

Om man som 49-åring gömmer sig på köksgolvet för att det är så himla jobbigt att säga till två kvinnor från Jehovas att de kan vittna någon annanstans, ja, hur jobbigt skulle det då inte vara att säga till medarbetare att de medarbetat för sista gången?

Jo, jag vet hur konflikträdd stavas. Men jag vill alltid bara vara snäll.

Jehovas båda vittnen dröjer sig kvar på bron och ringer någon. De pratar länge. Det gör ont i mitt knä. Kökshandduken blir till en platt kudde. Myran börjar se mätt ut. Det gör ont i båda knäna. Då bestämmer jag mig.

Nu ska jag bli en annan. Vem vill ha ont i knäna? Köksgolvsperspektivet har hjälpt mig. Hur svårt kan det vara?

Nej, jag vill inte prata om den yttersta dagen, tack och hej.

Jag ska våga ta konflikter från och med nu.

Fast jag väntar i och för sig tills de går. Jag vill ju inte skrämma dem genom att plötsligt bli återuppstånden från köksgolvet. Men när de försvinner ut genom grinden reser mitt nya jag mig upp och dödar utan samvetskval myran.

Chefskurs nån?
 

OLA LILJEDAHL

Krönika

Så motiverar du ditt team

Vi chefer har väl alla någon gång kliat oss i huvudet och funderat över hur vi skapar ett motiverat team. Självklart kommer största delen av vår motivation från oss själva - chefer som medarbetare - och vissa har lättare att gå till jobbet glada, motiverade och redo att möta alla utmaningar.
Catarina Göthberg Publicerad 11 december 2013, kl 13:24

Men hur får vi med oss de som inte är lika motiverade och engagerade? Kanske är det ett helt team som påverkar varand­ra negativt, då kan det gå fort utför om man inte tar tag i det.

Jag tror att man först måste förstå varje medarbetares drivkraft. Vad tycker de är roligt med sina jobb och vad stimulerar dem? Sätta sig ner med var och en och förstå vad som driver just den personen. Vi måste också förstå om det ligger andra saker och blockerar motivationen som besvikelser, konflikter, för stor arbetsbelastning eller annat som gör att vi inte tycker att jobbet är roligt. Sedan är det upp till dig som chef att minimera dessa blockeringar och säkerställa att det reds ut tillsammans med teamet eller medarbetaren. Gör du inte detta kommer det att bli svårare att lyckas.

En annan faktor som är viktig för motivationen är indivi­duella och gemensamma mål. Det bör vara tydliga, mätbara mål som gruppen drivs mot och gärna har varit delaktiga i att sätta upp. Det skapar också gemenskap och motivation.

Jag brukar ha regelbundna avstämningar med varje medarbetare och diskutera deras utmaningar,  och vad de levererat, intressera mig för deras uppgifter, försöka ge mycket beröm när de är värda det, men även ge regelbunden återkoppling på utvecklingsområden. Jag tror på att coacha personalen på individnivå, de är alla olika.

Men grunden till ett motiverat team är ditt engagemang och din egen vilja och motivation. Är inte du motiverad kommer inte ditt team heller att bli det. Har du omotiverade med­arbetare är sannolikheten stor att det förblir så - om du inte tar tag i det och vill förstå hur det går att förändra.