Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Att ångra vad jag aldrig gjorde

Som liten gosse tillbringade jag en sommar hos frireligiösa släktingar. Jag fick veta att det var en gudelig nåd att ta sig an den mer yviga släktgrenens avkommor. Syftet var sannolikt dressyr och goda förebilder, men så här i backspegeln satte det nog inte de spår man önskade.
Björn Olsen Publicerad
Björn Olsen

En släkting var pastor och människovän. I vänskapen ingick att åka till ålderdomshem och sjunga för gamlingar. Detta hände sig vid den tiden då det fanns gamla människor som behövde ålderdomshem för att ha sällskap, äta upp maten och hyfsat hela och rena framleva sina sista dagar. Numera befinner sig gamlingarna i de egna boendena, på servicehus eller i transporter till och från sjukhus. Omvårdnaden klaras av med blixtbesök av den sönderstressade hemtjänsten eller matleveranser via taxi.

I bilen fick jag veta att det skulle sjungas för en gumma som var hundra år. Som om inte det räckte, hon hade dessutom träben. Lika snabbt som vi ilade fram genom det sörmländska landskapet susade bilder av pirater med träben igenom min hjärna. Där stod Long John Silver, piraten i Skattkammarön på bryggan med papegojan på axeln, svärdet i handen och träben på benet. Det artade sig till en bra dag.

Vad gumman hette har jag glömt. Hon var urgammal och satt hopkurad i en rullstol modell ännu äldre. Håret var vitt och tunt. Jag böjde mig ner och tittade in i de skumma ögonen. Det gick inte att se om ögonen var blå eller bruna men ingen verkade vara hemma. Jag var oerhört besviken. Hon hade inte alls något träben som Long John Silver. De såg ut som vilka ben som helst. Att avgöra vilket som var träben och vilket som var det medfödda omintetgjordes av de kraftiga hudfärgade nylonstrumporna och klänningen som slutade halvvägs ner på underbenen.

Medan "Helga natt", "Tryggarekan" och "Tack för allt" klingade ut utkämpade jag min första svåra inre strid. Det har varit en och annan sedan dess, men liksom den första kyssen glömmer man den aldrig. Vattenkammad och försedd med slips med gummiband, stod jag dubbelvikt med huvudet nedåt och kikade in under klänningsfållen. Jag fick ingen rätsida på problemet. För att få veta måste jag knacka gumman på benet eller lyfta på klänningen. Knackade jag på fel ben eller om hon började hojta när jag lyfte på klänningen skulle jag bombsäkert få en örfil och åka ut. Som om det inte var nog med inre strider, detta var också min första bekantskap med statistik och spelteori. Uträkningen var att det borde räcka med att knacka på ett ben för att veta hur det ena eller det andra var beskaffat. Samtidigt förstod jag att det fanns en risk att en knackning eller ett kjollyft inte skulle gå obemärkt förbi och att anhöriga, släkt och barnavårdsnämnd skulle meddelas om ligistfasoner, våld mot äldre eller andra onämnbara synder.

Med huvudet uppochner grubblade jag på en lösning. Några gånger var det nära, men en osynlig hand hejdade mitt knutna finger. Samtidigt som blodstockningen i skallen gjorde att jag närmade mig medvetslösheten blev gumman piggare i takt med psalmerna. I de skumma ögonen gnistrade det till. Hon lyfte på huvudet och log ett så snett leende som bara en gammal blodpropp i hjärnan kan åstadkomma. Hon såg min vånda, hon förstod, men tänkte inte hjälpa mig. 

Jag däremot förstod aldrig när det var över. När de sista tonerna av "Tack för allt" klingat ut var det verkligen tack för allt. Tack för allt goa pastorn, gumman rullades ut och det frågades om kaffe. Jag hade varit delar av en sekund, eller omsatt i distans, några centimetrar ifrån att få klarhet, men försuttit chansen. Nu var det för sent. Apatisk och med sus i öronen leddes jag ut till bilen och fick beröm för att jag varit lugn och fin och skött mig som en väluppfostrad gosse. Det verkade som psalmerna gjorde mig gott.

- Men varför hängde du så konstigt med huvudet? Hade du ont i magen?

Ni kan ju lätt förstå att denna händelse satt djupa spår i min själ och att mången natt har ägnats åt om det var höger, om det var vänster eller om det kanske var båda som var träben. Men vad lärde jag mig av detta? Möjligtvis att jag ofta ångrar vad jag inte borde ha gjort, men vad jag aldrig gjorde men borde ha gjort, ångrar jag än mer.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl

Krönika

Därför kastar jag mig under köksbordet

När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
Publicerad 5 februari 2014, kl 14:11

I 25 år har visan då och då upprepat sig. Jag känner alltid att det är fel läge.

En dag plockar jag undan i köket i mitt Gävle. Gårdagens stekpanna ser jobbig ut. Just när jag böjer mig ner för att ta upp en kökshandduk som ligger på golvet så där som köks­handdukar ofta gör skymtar jag två Jehovas vittnen öppna grinden. Jag gör därför som jag alltid gör.

Kastar mig ner och hoppas att de inte sett mig. Samma taktik funkar även när 13- åriga jultidningsförsäljare kommer - men det skäms jag lite för. Framför allt skämdes min fru för det en gång.

- Han letar en kontaktlins, ljög hon för 13-åringarna.

Man ska visst ibland liksom försöka se sig själv uppifrån. Jag hörde en föreläsare prata om det i tv. Helikopterperspektivet ska göra att man ser sig själv, sitt liv och sin karriär från en annan vinkel.

Jag tror numera att köksgolvet går lika bra.

Man ser mycket från den vinkeln. Medan jag ligger där och hoppas att Jehovas två vittnen inte ska kika in genom fönstret ser jag till exempel att smulor från brödrosten gömmer sig bakom bordsbenet trots att jag dammsög dagen innan.

Jag ser även en myra, fast det är fel årstid, som mumsar i sig av smulorna. Men framför allt ser jag mig själv.

Medan myran mumsar och jag som gammal fältjägare på nedlagda I5 i Östersund masar mig mot kanten av rummet, ur synhåll för fienden, inser jag varför det alltid varit fel läge när chefsjobben dykt upp.

Om man som 49-åring gömmer sig på köksgolvet för att det är så himla jobbigt att säga till två kvinnor från Jehovas att de kan vittna någon annanstans, ja, hur jobbigt skulle det då inte vara att säga till medarbetare att de medarbetat för sista gången?

Jo, jag vet hur konflikträdd stavas. Men jag vill alltid bara vara snäll.

Jehovas båda vittnen dröjer sig kvar på bron och ringer någon. De pratar länge. Det gör ont i mitt knä. Kökshandduken blir till en platt kudde. Myran börjar se mätt ut. Det gör ont i båda knäna. Då bestämmer jag mig.

Nu ska jag bli en annan. Vem vill ha ont i knäna? Köksgolvsperspektivet har hjälpt mig. Hur svårt kan det vara?

Nej, jag vill inte prata om den yttersta dagen, tack och hej.

Jag ska våga ta konflikter från och med nu.

Fast jag väntar i och för sig tills de går. Jag vill ju inte skrämma dem genom att plötsligt bli återuppstånden från köksgolvet. Men när de försvinner ut genom grinden reser mitt nya jag mig upp och dödar utan samvetskval myran.

Chefskurs nån?
 

OLA LILJEDAHL

Krönika

Så motiverar du ditt team

Vi chefer har väl alla någon gång kliat oss i huvudet och funderat över hur vi skapar ett motiverat team. Självklart kommer största delen av vår motivation från oss själva - chefer som medarbetare - och vissa har lättare att gå till jobbet glada, motiverade och redo att möta alla utmaningar.
Catarina Göthberg Publicerad 11 december 2013, kl 13:24

Men hur får vi med oss de som inte är lika motiverade och engagerade? Kanske är det ett helt team som påverkar varand­ra negativt, då kan det gå fort utför om man inte tar tag i det.

Jag tror att man först måste förstå varje medarbetares drivkraft. Vad tycker de är roligt med sina jobb och vad stimulerar dem? Sätta sig ner med var och en och förstå vad som driver just den personen. Vi måste också förstå om det ligger andra saker och blockerar motivationen som besvikelser, konflikter, för stor arbetsbelastning eller annat som gör att vi inte tycker att jobbet är roligt. Sedan är det upp till dig som chef att minimera dessa blockeringar och säkerställa att det reds ut tillsammans med teamet eller medarbetaren. Gör du inte detta kommer det att bli svårare att lyckas.

En annan faktor som är viktig för motivationen är indivi­duella och gemensamma mål. Det bör vara tydliga, mätbara mål som gruppen drivs mot och gärna har varit delaktiga i att sätta upp. Det skapar också gemenskap och motivation.

Jag brukar ha regelbundna avstämningar med varje medarbetare och diskutera deras utmaningar,  och vad de levererat, intressera mig för deras uppgifter, försöka ge mycket beröm när de är värda det, men även ge regelbunden återkoppling på utvecklingsområden. Jag tror på att coacha personalen på individnivå, de är alla olika.

Men grunden till ett motiverat team är ditt engagemang och din egen vilja och motivation. Är inte du motiverad kommer inte ditt team heller att bli det. Har du omotiverade med­arbetare är sannolikheten stor att det förblir så - om du inte tar tag i det och vill förstå hur det går att förändra.