Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Antibiotikaresistens
Läs Emil i Lönneberga så förstår ni vad en infektion i en tumme kan ställa till med.
Yrande av feber undrar Alfred om han är död och är i himlen. I våra egna släktkrönikor så finns det gott om anförvanter som aldrig blev vuxna utan dog tidigt av lunginflammation, blodförgiftning eller scharlakansfeber. En sticka i fingret eller en djup hosta kunde betyda att klockorna klämtade för begravning.
Antibiotika var mirakelmediciner när de började användas för snart sjuttio år sedan. Det är inte svårt att utnämna antibiotika till ett av våra största medicinska framsteg. En succé som har banat väg för avancerad kirurgi och cancerbehandlingar. Människans medellivslängd ökade med uppåt tio år.
Sjukvården har under de senaste decennierna levt i ett rus. Men tyvärr måste det sägas, festen är slut. Lika ljuv som vinets sötma, lika svår är smaken av galla. Baksmällan heter antibiotikaresistens. Genom ett promiskuöst användande av antibiotika har vi skapat en ökande resistens som inte kan stoppas med nya läkemedel. Detta är kanske inte det största problemet i ankdammen Sverige, men på många håll i världen har gamla infektioner återkommit i ny antibiotikaresistent och ej behandlingsbar tappning. Men det som är "långtbortistan" i dag, är här i morgon.
Hur kunde det bli på detta viset? En förklaring att antibiotikaresistens inte har några patientföreningar eller lobbygrupper som effektivt driver frågorna. Ett annat skäl är att antibiotikaresistens inte ger höga politiska poäng som att diskutera hur vi skall minska dödligheten hos 50 åriga välnärda män. Troligtvis måste en kändis eller politiker dö i en infektion orsakad av antibiotikaresistenta bakterier innan vi reser oss mangrant och med emfas frågar varför inget gjorts, vad som måste göras och vem som skall hängas. Eländet behöver ett ansikte.
Vår socialminister har framsynt sagt att antibiotikaresistensen är en fråga för läkemedelsbolagen att lösa. Detta tyder inte på någon djupare insikt. Sanningen är att läkemedelsbolagen inte har några nya antibiotika i "pipe line" som kan komma de breda folklagren till godo. Bolagen är vinstdrivande och satsar på läkemedel med hög vinst och varaktighet. Att utveckla nya antibiotika är som att bygga bilar av papp med reklamationsrätt, i ett regnigt England. Skall vi hitta nya antibiotika så måste vi ut och gräva i djungeln igen.
Antibiotikaresistens bör ha samma valör som frågorna om miljöförstöring och klimathot. Den har stora effekter på den hälso och sjukvård som vi anser att vi har rätt till. Jag är ingen anhängare av planekonomi, men när det gäller att stoppa miljöförstöring, klimatförändringar eller antibiotikaresistens så är det inte marknaden som skall äga frågorna. Vi behöver en kollektiv medvetenhet och en altruism som bara världssamfundet kan åstadkomma. Att sätta överlevnad i relation till vinning har hittills inte varit särskilt effektivt.
Vad kan vi göra om det inte går att möta den ökande antibiotikaresistensen med nya antibiotika? Tänk annorlunda. Varje gång vi använder ett antibiotika så adderar vi till den kollektiva resistensskulden som skall betalas av oss själva eller av nästa generation. Allt onödigt användande av antibiotika, oavsett om det är i räkodlingen i Thailand, till grisen i Kina eller till patienten med den virusorsakade halsinfektionen i Sverige, måste upphöra. Att maximera antalet kilo kött till priset av resistenta mikrober är en katastrof för framtiden, i analogi med andra mer uppmärksammade problem där kortsiktiga intressen går före långsiktig hållbarhet.
Sammantaget ger det en dyster bild för sjukvården där vi på sikt tvingas acceptera att botbara infektioner blir svårbehandlade eller dödliga. Trots att efterkrigsgenerationen sett antibiotika som läkemedel födas och förändra läkekonsten i grunden är det knappast troligt att nästa generation kommer ha samma stora förmån.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
Därför kastar jag mig under köksbordet
När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
