Ett berg tornar upp sig vid horisonten i staden Ahmedabad i Indien. Det är soptippen Piranha, lika farlig och obehaglig som rovfisken den är uppkallad efter. Stanken är obeskrivlig, intrycken oförglömliga.
Utmärglade vildhundar rullar sig i giftgrön gegga eller stryker omkring på jakt efter något ätbart. Det myllrar av flugor och mygg. Glador och gamar cirkulerar över de kvinnor som går och rotar i avfallshögar efter plast, hår, ben, textilier och annat som kan säljas och återanvändas.
Stanken på soptippen är olidlig och mycket av det man andas in är giftigt.
Här och var har parasoller spänts upp mot den obevekliga solen och kvinnornas färggranna knyten med räddat avfall ligger som gigantiska blommor i sörjan av oanvändbart skräp. Ett fåtal män och några barn rör sig bland kvinnorna. Barnen saknar födelsebevis och går inte i skolan.
Skulle vi släppa in männen skulle de börja bråka och ta över, det skulle bli pannkaka av alltihop!
Här jobbar Kanta Parmar mellan åtta och tio timmar per dag, sex dagar i veckan. För det får hon 70 rupies, tio kronor, om dagen. Hennes önskemål när det gäller vad hon skulle behöva för ett drägligare arbetsliv är anspråkslösa:
– Bättre dricksvatten, skugga och en toalett.
Kanta är medlem i fackförbundet Sewa som organiserar drygt en och en halv miljon i den informella sektorn – medlemmar som jobbar i egen regi, som Kanta och hennes kollegor, men även gatuförsäljare, cigarettrullare, byggnadsarbetare, sömmerskor, diamantslipare och saltarbetare och 117 andra yrken, många som vi inte ens visste fanns.
Uteslutande kvinnor.
– Vad ska vi med män till? fnyser Gita Parmar, en av organisationens många ledare.
Hon och de andra ledarna har samlats för ett möte på huvudkontoret, ett möte som inleds med en lång bön – Sarva dharma – där alla religioner inkluderas. Fler och fler kvinnor sluter upp, sätter sig, knäpper händerna och stämmer in i mässandet. Detta är Gandhis hemtrakter, och Gandhis principer har en central roll i förbundet.
Stämningen är dock långt ifrån fridfull och gandhisk när frågan om männens frånvaro i förbundet ställs. Alla ledare har en åsikt om saken och vill komma till tals, även om svaren är i stort sett samstämmiga:
– Indien är männens värld där kvinnor osynliggörs och undervärderas, trots att det är kvinnor som tar ansvar för familj och barn. Kvinnor som bidrar till Indiens ekonomi och ansvarar för familjens ekonomi. Vi gör kvinnorna synliga och ger dem en röst. Skulle vi släppa in männen skulle de börja bråka och ta över, det skulle bli pannkaka av alltihop!
Indiens tuffaste kvinnor är organiserade i facket Sewa. En av dem är Kanta Parmar som samlar skräp för återvinning på soptippen Piranha i Ahmedabad.
– Män har sina egna fackförbund och de förbunden vill inte acceptera oss fullt ut. Vi måste strida om allt för att bevisa vad vi går för, säger Ramila Parmar, som varit med i Sewa i 35 år.
– Men vi har visat dem, vi har kämpat oss till deras respekt och nu kommer även de manliga försäljarna till oss och ber om hjälp. ”We are powerful”, säger Savita Patni, som organiserar säljarna.
Att de manliga gatuförsäljarna vänder sig till Sewa och ber om hjälp beror delvis på att Sewa ligger bakom en federal lag som antogs för några år sedan och som värnar alla säljare, oavsett kön. Ingen säljare ska till exempel bli vräkt från sin plats utan att få en annan i gengäld.
Dessvärre sker det ändå. 372 gatusäljare på Badramarknaden i gamla stan i Ahmedabad har blivit bortjagade av polisen och varit utan inkomst i 20 dagar när Kollega är på besök. Kan Sewa hjälpa dem att få sina platser tillbaka?
Att komma till facket ska vara som att komma hem till sin mor
Sewa hjälper ofta de sina på ett ytterst pragmatiskt sätt. Saknar de id-handlingar? Då åtar sig förbundet det administrativa arbetet med att ge medlemmarna id-handlingar. Stjäl männen deras inkomst? Då startar Sewa en bank. Behövs barnomsorg och en bättre framtid för barnen? Sewa ordnar med barnpassning och undervisning i exempelvis sömnad och datakunskap. Har man inte råd med verktyg? Sewa fixar verktygsuthyrning. Sewa löser de flesta problem som kan utgöra hinder för frilansande kvinnor.
– Att komma till facket ska vara som att komma hem till sin mor, man ska kunna få hjälp med alla problem, säger Gita Parmar.
– Vi ser var behoven finns och åtgärdar dem, säger Shalini Trivedi, jurist. Vi försöker skapa relationer, inte bara värva medlemmar.
Lösningarna är ofta geniala i all sin enkelhet. Kvinnorna på Piranha vaccineras när de blir bitna eller skär sig, Sewa har även utvecklat ett redskap för att kvinnorna ska slippa skada sig på glas och rostiga burkar när de gräver i soporna.
Mot fattigdom, organisationens främsta motpart, finns inga enkla lösningar, men många av medlemmarna tröstar sig med att deras barn kommer att få det bättre tack vare Sewas utbildningscenter.
Arbetsmiljön för sopplockerskorna på Ahmedabads gator är till synes bättre än på tippen. De slipper den värsta stanken, men även de har problem med ryggen och huden, riskerar bett och skärsår. Ibland kan det bli bråk om soporna (vilket är en paradox med tanke på att det ligger skräp överallt), men i princip har alla kvinnor sina bestämda områden där de har första tjing på soporna. Sewa har styrt upp fördelningen.
– Vad man tjänar beror på vad vi hittar och i vilket skick soporna är. Man får betalt för plast, hår, papper, skor och metall, berättar Pali Solanki, som försörjde sig som sopplockerska när Sewa värvade henne.
Hon var svårflörtad, eftersom hon inte ansåg sig ha tid att engagera sig fackligt. Men efter upprepade möten gick hon med på att bli en av Sewas representanter.
– Jag bestämde att min dotter aldrig ska behöva plocka skräp. Jag gör vad som krävs för att se till att hon slipper.
Pali Solanki, som tidigare var sopplockerska, arbetar nu på kooperativet Gitanjali.
I dag jobbar Pali som produktionsledare på kooperativet Gitanjali (se faktaruta) som Sewa startat. Hon tjänar bättre, äter bättre, mår bättre och åtnjuter framför allt större respekt från omgivningen, förklarar hon med ohöljd stolthet.
– Jag är den som först lär mig alla nya maskiner och sedan lär upp de andra!
Stolthet och självkänsla utmärker alla Sewamedlemmar vi träffar. Med all rätt – kvinnoförbundet har uppmärksammats internationellt och har bland annat fått motta Right Livelihood Award, det alternativa Nobelpriset, som delas ut till personer och organisationer som jobbar föredömligt för en bättre värld. Och trots att förbundet är fattigt och får hjälp av Unionen och IF Metall att finansiera projekt med bistånd från Sida och Union to Union ligger Sewa i vissa delar långt före de svenska förbunden.
– Sewa har organiserat egenanställda sedan 1970-talet och jag tror vi har mycket att lära av deras förmåga att vara medlemsnära och skapa engagemang och att lyssna fullt ut på medlemmarnas behov. Sewa inspirerar oss verkligen, säger Magnus Kjellsson, internationell chef på Unionen.
Sista dagen under Kollegas besök samlas Badramarknadens försäljare på Sewas kontor. Kvinnorna sitter på golvet, männen på bänkarna utmed väggen. Utanför dånar trummor till elefantguden Ganeshas ära. Inomhus är det varmt och diskussionen stundom hetsig. Sewa har lottat ut torgplatser till försäljarna och kvinnor med de mest oattraktiva lotterna är upprörda.
Men konflikten med myndigheterna är löst efter otaliga sena och dryga förhandlingar. Försäljarna kan återvända till Badramarknaden redan till helgen. Men inte utan att Sewas vice generalsekreterare Manali Shah ger medlemmarna några förmanande ord på vägen:
– Ni får tillbaka era platser, men ni måste följa reglerna. Skyll inte ifrån er, det är allas ansvar att se till att ni håller er inom er tilldelade plats och låter bli att skräpa ner. Var hederliga mot kunderna, bråka inte och svär inte. Sewa kommer inte att kunna hjälpa er om ni bryter mot reglerna.
– Och gör ni inte som jag säger kommer den gud ni tror på att straffa er, säger Malani Shah.
– Kanske räcker det inte med enkelhet, det krävs rejäla krafttag och bestämdhet också. Det har kvinnorna på Sewa, säger Magnus Kjellsson.
Sewas rekryterare värvar medlemmar bland kvinnor som arbetar i sina bostäder med exempelvis vävning.
20 miljoner kvinnor har lämnat arbetsmarknaden i Indien sedan 2005 på grund av sexuellt våld och trakasserier, enligt Världsbanken. Indien är enligt Thomson Reuters Foundation rankat som världens farligaste land för kvinnor.
1971 Sewa, Self Employed Women’s Association, bildades när den kvinnliga grenen, ledd av Ela Bhatt, bröt sig ur textilfacket, Indiens äldsta och största förbund.
1981 startade Sewas kamp för att få Högsta domstolen i Indien att erkänna gatuförsäljares rättigheter. 33 år senare, efter hungerstrejk och intensiv lobbying, godtogs lagen Street Vendors Act i parlamentets överhus.
1 000 rupies (cirka 140 kronor) är betalningen för ett kilo hår. Håret ska inte vara avklippt utan ha rötterna kvar, det är alltså håret från borstar som samlas in av sopplockerskorna och sedan används till att göra peruker och hårextensioner.
1 rupie (cirka 14 öre) om dagen kostar det för medlemmarnas barn att gå på Sewas utbildningscenter.
Sewa har varit med och startat 104 kooperativ.
94 procent av kvinnorna i Indien jobbar i den informella sektorn.
Foto: Jonas Malmström