Sean Sophal och hennes kollegor jobbar ofta 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan – även då det står 8 timmars arbetsdag på kontrakten. Det är arbetsgivaren som styr och det är inget som kontrolleras från annat håll, berättade hon frankt för en fullsatt sal på TCO. Hon berättade om trånga och dammiga fabrikslokaler där det stinker av olika kemikalier.

- Och det finns bara en liten dörr för att gå in och ut, sa hon.

I Kambodja står textilindustrin för 95 procent av landets export. Alternativen till att jobba inom klädproduktionen är inte många, enligt Vorng Demorng, från ett av de kambodjanska textilarbetarnas fackförbund C.CAWDU, som också medverkade på seminariet. Det är på många sätt arbetsgivarens marknad. Att organisera sig fackligt är lagligt men inte uppskattat av arbetsgivarna och den som vågar begära högre lön riskerar bli av med jobbet.

Efter många års kamp för schystare villkor i textilindustrin har landets minimilöner höjts till 100 dollar i månaden, vilket motsvarar cirka 755 kronor. Det räcker inte, menar Sean Sophal.

- Vi har inte råd att hyra en bra bostad. När vi behöver äta måste vi köpa den billigaste maten på gatan utanför fabriken. Det är inte nyttig och näringsrik mat. När vi har semester får vi stanna på våra rum vid fabriken, för vi har inte råd att åka hem till våra familjer. Blir vi sjuka får vi köpa medicin utan att ha talat med någon doktor. Sjukhus har vi inte råd att besöka.

Det Sean Sophal och Vorng Demorng hoppas på är att få upp minimilönerna till en rimlig levnadsnivå – det vill säga en lön som täcker löpande kostnader för mat, kläder, sjukvård, skola, transporter för sig själv och sin familj.

Minimilönen är lagstadgad och bestämd av regeringen. I levnadslönen, som bland annat förfäktas av organisationer som Clean Clothes Campaign och den panasiatiska Asia Floor Wage, inkluderas uppskattade kostnader för sjukvård, barn och möjlighet till visst sparande. Levnadslön står alltså för något lite mer hållbart, en möjlighet till ett värdigt liv.

Många internationella klädföretag har efter de senaste årens katastrofer med fabriksras och –bränder och därpå följande upplopp antagit en uppförandekod för bättre villkor för textilarbetarna. Svenska H&M, som är en av industrins allra största köpare, har också i samtal med den kambodjanska regeringen tryckt på för att höja minimilönen från nuvarande 100 dollar i månaden till 177 dollar. Enligt företagets egen hållbarhetsrapport är det också på miniminivån lönerna i de kambodjanska fabrikerna H&M samarbetar med, ligger.

Asia Floor Wage har räknat på hur stor skillnad det är i reda kronor på den lagstadgade minimilönen och en rimlig levnadslön i ett antal länder. Störst skillnad är det i Bangladesh, där minimilönen motsvarar 19 procent av levnadslönen. I Sri Lanka likaså och i Kambodja är minimilönen en knapp fjärdedel av den lägsta lön som enligt organisationerna krävs för ett värdigt liv.

H&M - som enligt Fair Trade Center ändå ligger långt före konkurrenter som Kapp-Ahl och Lindex i ambitionsnivå vad gäller arbetarnas villkor - har startat ett pilotprojekt med tre fabriker, en i Kambodja och två i Bangladesh, där de anställda lär få motsvarande levnadslön. Målet är att 850 000 textilarbetare i regionen ska ha levnadslön till 2018. Ett lovvärt initiativ, enligt Fair Trade Center, som dock understryker att H&M inte definierat vad de menar med levnadslön eller hur de ska nå målet.

Ett sätt kanske kunde vara att se över designen. På seminariet hos TCO uppmanade sömmerskan Sean Sophal oss i publiken, vi som är några av den kambodjanska textilindustrins största köpare:

- Snälla designers, gör inte så komplicerad design! Vi får inte mer tid på oss att sy plaggen för att de är svåra. Och tar det för lång tid får man sparken. Ni som är konsumenter, köp inte kläder med komplicerad design!