Insändare

På våra arbetsplatser runt om i Sverige talas det mycket om priset på drivmedel som har skjutit upp i höjden den sista tiden. Bränslepriserna är kännbara för oss många.

Jag läser din insändare och känner så för din mamma och andra som sitter i samma sits. Det finns hjälp att få och så få personer känner till det.

Till kongressen i höst finns en motion från Unionens valberedning att minska antalet personalrepresentanter i förbundstyrelsen från dagens två ordinarie och två suppleanter till en plus en.

Jag ville bara säga att jag är så sjukt trött på att det ska vara moderater på framsidan hela tiden, och att artikelförfattarna tycks vara helt blinda inför att Alliansens våta dröm; att det inte skulle finnas något fack över huvud taget. Jag förstår det verkligen inte - hur kan ni allihop vara så okritiska?

Jag bor i Stockholm och har inte ens en bil, du har flera. Min resväg till jobbet kollektivt har ibland varit 1 timme och 10 min, enkel väg. Jag har också barn på dagis. Byta jobb till något som ligger närmare hemmet... exakt, inte så lätt i Stockholm heller alla gånger.

En sak har jag kommit underfund om efter några år som pensionär. Pensionerna är som lönerna när de nuvarande pensionärerna arbetade, olika och inte helt rättvisa.

Det är dags för svenska folket att säga ifrån när det gäller energifrågan. När man får elräkningen räcker inte pensionen för oss som var med om att bygga upp Sverige.

Arbetslivet förändras. Det finns idag två tydliga trender. Å ena sidan de arbeten där arbetsinnehållet utarmas. Enklare och mindre komplicerade arbeten där den anställde lätt blir utbytbar. Med Tayloristisk terminologi så är tendensen mot en alltmer uppstyckad och detaljerad arbetsuppgift. Ett alltmer utarmat arbetsliv är således den ena trenden.

Elpriserna i Sverige har skjutit upp i höjden och elbolagen de gnuggar sina händer och så även stadskassan som får in skatt och moms. Elbolagen hävdar hela tiden att det är marknaden som styr prissättningen. På den punkten har elbolagen fel.

Jag har precis läst artikeln om Pär Jusslin, som har halkat efter i lön för att han varit trogen sitt företag. Jag har två tankar om denna. För det första är det vansinne att en sådan kompetent, välutbildad och erfaren person inte har en lön som ens kommer upp över 30.000.

De lånar ut våra pengar och tar ränta av låntagaren normalt tre gånger mera än de lånat ut över tid. Bankerna betalar ingen avgift eller ränta till lönekontona, för de pengar de lånar in.

I Madeleine Danemos krönika "Vem försvarar de arbetslösa" i nr 2/2011 säger hon att man måste hamna längst ner för att få nån hjälp. Det stämmer inte.

Jag har inte något emot idén med taxi-bokning utomlands. Dock beskrivs callcenterverksamheten i Moldavien lite väl positivt i reportaget i Kollega. Min mor är nyttjare av färdtjänst och i hennes stad har de fått tillsätta en resursperson/tolk som lyssnar på bokningen och går in och stöttar beställaren vid behov.

Flera omorganisationer, bristande ledarskap och dåliga chefer ledde till dålig stämning och oro bland personalen på detta företag och det bildades olika grupperingar bland de anställda.

Frågan som Sveriges alla arbetslösa borde ställa sig är hur länge regeringen kan hålla dem i strykklass. Inför arbetslinjen är inte alla lika och det gäller framförallt de långtidsarbetslösa som efter 450 dagar i jobb- och utvecklingsgarantin kommit fram till fas tre som är slutstationen.