Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Om ingen hjälp längst ner och jobbcoacher

I Madeleine Danemos krönika "Vem försvarar de arbetslösa" i nr 2/2011 säger hon att man måste hamna längst ner för att få nån hjälp. Det stämmer inte.
Åsa Frisk Publicerad

I Jobb- och aktivitetsgarantins Fas 3 får man ingen hjälp alls då man inte får ta del av tidigare fasers (Fas 1 och Fas 2 samt A-kasseersättningsperioden) stöd och åtgärder. T ex får man ingen jobbcoaching (som hon förvisso betackar sig från), och man har begränsade möjligheter att välja praktikplats.

Just bristerna i Fas 3 har ju uppmärksammats rejält av media de senaste månaderna. Å andra sidan tycker jag att jobbcoachernas jobb är rätt så meningslöst (förutom terapifunktionen de också har) då det ju inte finns tillräckligt med jobb att "coacha" ut folk till, pengarna kan användas till annat.

Minns Palmes tal i Kinna 1982 då han menade på att en satsning på byggsektorn skulle ge ett uppsving för ortens gardinfabrik...
//Radi Cal

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson