Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Telefonköer är ett ofog!

Häromdagen ringde jag till mitt fackförbund eftersom jag kom till korta med mitt försökt till att tolka delar av avtalstexten. Efter ihärdigt iknappade av personnummer och diverse andra val blev jag sedan placerad i telefonkö och tvingades lyssna till en inspelad mansröst som jämna mellanrum upplyste mig om att jag var placerad i en telefonkö. Som om jag inte hade förstår detta redan.
Publicerad 31 januari 2014, kl 12:32

 Efter ca 25 minuters väntan kommer jag då äntligen fram till en ombudsman som med nöd och näppe lyckades uttolka den text som författats av någon tjänsteman med högst begränsade kunskaper i det svenska språket. Men hur det nu var så kom vi fram till att jag borde ringa till den lokala skattemyndigheten för att med säkerhet veta hur saken förhöll sig.
Från ord till handling. Förväntansfull och full av iver slog jag numret till nämnda myndighet. Hör och häpna; jag välkomnades av en telefonsvarare som frågade och upplyste mig om att jag måste göra ett antal val muntligt för att komma vidare. Telefonsvararen förstod dock inte mina val eftersom valen i fråga inte fanns att välja på telefonsvararen. Följaktligen blev jag kopplad vidare till en tjänsteman, alltså till en telefonkö som upplyste mig om att "du har blivit placerad i en telefonkö som betjänas för närvarande av 57 handläggare. Väntetiden beräknas till 43 minuter."

Har ni försökt ringa till ett telefonbolag? Ett förbannat skämt är det vad det är. Va i hela världen. Vem har kunnat komma på dessa idiotiska system med telefonköer. Och det brukar inte sluta där utan när man lagt på luren ofredas man av deras automatiska kundundersökningar.  Det är dags att folk börjar protester. Vägra ställa dig telefonkö och delta inte i kundundersökningar om du inte få betalt. Kräv ersättning av organisationen, myndigheten eller företaget som som gör anspråk på din tid.
//Kari Parman

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson