Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Står vi inför demokratins dödskamp?

När man ser hur politikerna ignorerar såväl grundlagen som de demokratiska kriterierna måste vi fråga oss, ”hur länge till"? Är detta slutet på demokratin? Då politikerna pressas att förklara varför nästan inga viktiga beslut längre förankras hos medborgarna i val eller folkomröstning har de alltid ett stående svar.
Publicerad

Deras  motargument är att vi har ett representativt system varför riksdagen under mandatperioden har rätt att fatta vilka beslut som helst. Detta är inte sant, såväl vad gäller praxis sedan det demokratiska genombrottet, som med hänsyn till skrivningen i grundlagen och förarbetena till denna.

Praxis har fram till 1980-talet varit att alla viktiga frågor ska förankras i val eller i folkomröstning. Ja, det hände till och med att viktiga frågor som kom upp under mandatperioden senarelades för att folket skulle få säga sitt. För den som studerar förarbetena till grundlagen råder inte minsta tvivel om att dagens politiker bryter så väl mot grundlagens anda som bokstav. Med hänsyn till de stora och viktiga beslut som i dag fattas utan hörande av folket är påståendet att demokratin är under avveckling inga överord. Ett accepterande av politikernas tolkning av det representativa systemet skulle innebära att medborgarna lämnar över sin röst in blanco (fullmakt att handla efter gottfinnande). Det säger väl sig självt att detta har inte varit grundlagsförfattarnas mening.

Riksdagen och regeringars agerande sedan EU-inträdet är ett brott mot grundlagen och därför också mot demokratin. Politikernas löften till folket har allt mer fått karaktären av svek och löftesbrott. Merparten av de ”löften” som gavs till medborgarna i samband med EU-inträdet har i flertalet fall svikits. Att avsikten redan från början var att vilseföra folket för att få ett ja vid folkomröstningen är ställt utom allt tvivel. Lögnerna om vår alkoholpolitik, kollektivavtalen, allians- och neutralitetspolitiken, försvaret, stridande insatsstyrkor, Lissabonfördraget är bara några få av de frågor som om man följt grundlagen skulle prövats i val eller folkomröstning. Avskaffandet av bland annat alkoholpolitiken fick sådana konsekvenser att man med fog kan påstå att politikerna äventyrat folkhälsan. Sveken rörande kollektivavtalen och andra arbetsrättsliga frågor är så grova att arbetare, löntagare och fackföreningar om rättigheterna inte snarast återgår, bör bryta mot de beslut som fattas i EU.

På senare tid har det mer och mer framgått att likriktningen inom unionen gått för långt. På det ekonomiska planet har vi sett de katastrofala följderna av stabilitetspakten och gemensam valuta  och ränta. För ca femton år sedan påstod EU-kommissionen att EU skulle bli världens ledande ekonomi. Vi har facit nu. I stället är EU i dag troligen den  svagaste ekonomin bland världens större ekonomier.

Vi medborgare hade förhoppningen att inte minst de svenska politikerna skulle nyktra till efter allt vad som hänt i EU. Men inte. Visst får vi gå och rösta vart fjärde år, men det är också allt. Något inflytande på den politik som en tillträdande regering avser att föra har vi inte. Skillnaden mellan t ex Sverige och Schweiz är ju enorm.

Skall vi inte gå mot en total diktatur så måste för det första alla viktiga frågor föreläggas folket i val. Men detta räcker inte. Varje intressegrupp som kan samla 100 tusen namnunderskrifter måste kunna begära beslutande folkomröstning. Mandatperioden bör kortas till 3 år och möjligheten att starta partier måste underlättas och inte som nu i stället försvåras.

I dag måste man ställa frågan. Skall jag rösta eller röstskolka? Om jag röstar fortsätter det som förut. Om endast 49 procent av folket röstar måste rimligtvis politikerna inse att något är galet och kanske  besinna sig och återinföra en verklig demokrati!

Olle Ljungbeck

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson